1 Macc 6

Antiokus misslyckas i sitt försök att plundra ett persiskt tempel. Han bIiver sjuk och dör. Eupator bliver konung efter honom. Judas belägrar borgen i Jerusalem. En strid står vid Betsakaria. Eleasar Avaran offrar sitt liv. Betsura intages, och helgedomen i Jerusalem belägras. Fred ingås med judarna.

1Under det att konung Antiokus tågade genom de övre landskapen, fick han höra att i Persien fanns en stad vid namn Elymais, som var beryktad för sin rikedom på silver och guld, 2och att dess helgedom var övermåttan rik, och att där funnos rustningar av guld, och pansar och andra vapen, som hade kvarlämnats där av den macedoniske konungen Alexander, Filippus’ son, som var den förste konungen över grekerna. 3Han drog alltså dit och sökte intaga staden för att plundra den. Men han förmådde det icke, ty saken hade blivit bekant för stadens invånare. 4Och de reste sig till strid mot honom, och han måste fly och drog under stor grämelse därifrån, för att vända om till Babylon.

5Då kom en budbärare till honom i Persien, med underrättelse om att de härar som hade dragit till Judeen hade blivit slagna på flykten, 6och att Lysias, som hade dragit dit i spetsen för en stark härsmakt, hade blivit slagen av judarna, och att dessa hade förstärkt sig genom vapen och manskap och rikt byte, som de hade tagit från de härar de hade nedgjort. 7Vidare hade de rivit ned den styggelse som han hade låtit uppföra på altaret i Jerusalem och omgivit helgedomen med höga murar, så att den hade blivit sådan den förut var; på samma sätt hade de ock gjort med Betsura, som var en av hans egna städer.

8När konungen hörde allt detta, blev han häpen och mycket upprörd. Och han blev sängliggande och föll i en sjukdom, av grämelse över att det icke hade gått honom såsom han önskade. 9Och han blev liggande där i lång tid, ty stor grämelse överföll honom alltjämt på nytt. Då han nu förstod att han skulle dö, 10kallade han till sig alla sina vänner och sade till dem: »Sömnen flyr mina ögon, och mitt sinne är nedtryckt av bekymmer. 11Och jag har sagt vid mig själv: ’I vilket trångmål har jag icke råkat, och huru stor är icke den olycka som nu vill fördränka mig, jag som dock var så mild och så älskad, när jag utövade min konungamakt!’ 12Men nu kommer jag ihåg det onda som jag har förövat i Jerusalem, huru jag har tagit alla kärl av guld och silver, som funnos i staden, och sänt ut folk för att utan orsak tillintetgöra inbyggarna i Judeen. 13Jag förstår att det är därför som dessa olyckor hava drabbat mig. Och nu måste jag förgås av stor grämelse i ett främmande land.»

14Sedan kallade han till sig Filippus, en av sina vänner, och satte honom Över hela sitt rike. 15Och han gav honom sin krona, sin mantel och sin ring, med uppdrag att leda hans son Antiokus och fostra honom för hans konungsliga kall. 16Och konung Antiokus gav där upp andan, år 149. 17När Lysias fick veta att konungen var död, insatte han till konung efter honom hans son Antiokus, som han hade fostrat under hans barndom, och gav honom namnet Eupator.

18Men de som voro på borgen hindrade israeliterna från att fritt besöka helgedomen och sökte alltjämt bereda dem ofärd och utgjorde ett stöd för hedningarna. 19Judas begynte då tänka på att tillintetgöra dem; och han sammankallade hela folket för att belägra dem. 20Och de församlade sig allasammans och begynte att belägra dem, år 150; Och han lät anordna ställningar för kastredskap och förfärdiga stormverktyg mot dem. 21Men några av dem lyckades komma igenom avspärrningen, och till dem slöto sig en del ogudaktiga israeliter. 22Dessa begåvo sig till konungen och sade: »Huru länge skall du dröja med att hålla dom, och när skall du hämnas våra bröder? 23Vi voro villiga att tjäna din fader och vandra efter hans befallningar och följa hans bud. 24Fördenskull blevo våra landsmän alltmer avogt sinnade mot oss; ja, så många av oss, som de träffade på, dödade de, och vår egendom plundrade de. 25Och icke allenast mot oss hava de räckt ut sin hand, utan ock mot alla sina grannar. 26Och se, nu hava de begynt att belägra borgen i Jerusalem för att intaga den; och de hava befäst helgedomen och Betsura. 27Om du nu icke skyndar att förekomma dem, skola de göra vad som är värre än detta; och du skall då icke längre kunna hejda dem.»

28När konungen hörde detta, blev han vred. Och han församlade alla sina vänner, hövitsmännen över hans fotfolk och dem som förde befälet över ryttarna. 29Jämväl från andra riken och från öarna i havet kom lejt krigsfolk till honom. 30Skaran av hans krigare uppgick till ett antal av ett hundra tusen man fotfolk och tjugu tusen ryttare; därtill kommo trettiotvå elefanter, som voro övade till strid. 31Och de drogo genom Idumeen och lägrade sig mitt emot Betsura; och de stridde i lång tid och förfärdigade stormverktyg. Men de belägrade gjorde ett utfall och brände upp dessa i eld och stridde med manligt mod.

32Och Judas bröt upp från borgen och tågade till Betsakaria och lägrade sig där, mitt emot konungens läger. 33Och bittida om morgonen lät konungen sin här, som var uppfylld av stridslust, bryta upp i riktning mot Betsakaria. Och krigsfolket ställde upp sig i stridsordning, och man blåste i trumpeterna. 34För elefanterna ställde man fram röd saft av druvor och mullbär, för att uppegga dem till striden. 35Sedan fördelade de djuren på de olika häravdelningarna och ställde bredvid var elefant ett tusen man till fots, som voro klädda i kedjepansar och hade kopparhjälmar på sina huvuden; därtill voro fem hundra utvalda ryttare avdelade för vart djur. 36Dessa plägade redan på förhand ständigt uppehålla sig i elefantens närhet: de följde med vart den gick och veko icke ifrån den. 37Och var elefant bar, förutom sin förare, ett starkt, skyddat trätorn, som var fastgjort på dess rygg med bukgjordar; och i vart torn funnos trettiotvå krigsmän, som förde striden från djurets rygg. 38De återstående ryttarna ställde man upp å ömse sidor, på härens båda flyglar, för att därmed oroa fienderna och skaffa betäckning åt fotfolkets olika avdelningar. 39Och när solen lyste på sköldarna, som voro av guld eller koppar, lyste bergen av dem och flammade såsom brinnande facklor. 40En del av konungens här bredde ut sig över bergshöjderna, en annan del åter på jämn mark; och de kommo framtagande med fasta steg och i god ordning. 41Och alla bävade, när de hörde dånet av deras stora skaror och trampet av deras steg och slamret av deras vapen; hären var nämligen övermåttan stor och talrik.

42Men Judas ryckte närmare med sin här för att inlåta sig i strid; och i den striden föllo sex hundra man av konungens här. 43Därunder blev Eleasar Avaran bland elefanterna varse en som var betäckt med kungligt pansar, och som i storlek överträffade alla de andra djuren, så att det såg ut, som om den skulle bära konungen. 44Då gav han sig själv till pris för att rädda sitt folk och förvärva sig ett evärdligt namn. 45Han skyndade alltså djärvt fram mot den, mitt in i häravdelningen, och högg ned fiender till höger och vänster, så att de drevos undan från den åt ömse sidor. 46Därefter böjde han sig ned under elefanten och gav den en stöt i buken och dödade den så. Och när den störtade till marken, föll den över honom. Så fann han där sin död. 47Men när Judas’ män märkte huru stark konungens här var, och med vilken häftighet krigsfolket gjorde sina anfall, veko de undan för dem.

48Konungens krigsmän drogo nu upp till Jerusalem för att möta judarna i strid; och konungen lägrade sig gent emot Judeen och Sions berg. 49Med besättningen i Betsura slöt han fred. De måste lämna staden, ty de hade icke nog livsmedel där för att kunna uthärda en belägring i den; landet hade nämligen då sitt sabbatsår. 50Konungen intog alltså Betsura och lade där in en besättning för att försvara staden. 51Därefter belägrade han helgedomen i lång tid och uppförde där ställningar för kastredskap och ställde upp stormverktyg och redskap för att kasta eld och stenar, så ock skorpioner för att skjuta pilar, och därtill slungor.

52Men de belägrade förfärdigade, också de, krigsredskap till försvar mot fiendens och stridde i lång tid. 53Men de hade icke några livsmedel i sina förrådsrum, eftersom det nu var det sjunde året; och de som hade blivit räddade och förda upp till Judeen från hedningarnas land hade förtärt vad som fanns kvar av förråden. 54Därför stannade allenast några få krigsmän kvar vid helgedomen, ty hungern blev dem övermäktig; och de skingrades, var och en till sin hemort.

55Då fick Lysias höra att Filippus, vilken konung Antiokus före sin död hade satt till att leda sin sons uppfostran för hans konungsliga kall, 56hade kommit tillbaka från Persien och Me-dien, i spetsen för den här som hade följt konungen, och att han sökte efter att bemäktiga sig riksstyrelsen. 57Han blev därför med ens benägen till avtag och sade till konungen och anförarna för hären, så ock till manskapet: »Vi bliva för var dag allt svagare och hava helt obetydligt med livsmedel, och platsen som vi belägra är fast, och därtill vilar omsorgen om hela riket på oss. 58Låt oss fördenskull ingå förlikning med dessa män och sluta fred med dem och med hela deras folk. 59Vi vilja tillstädja dem att såsom förut vandra efter sina egna stadgar; ty det är därför att vi hava upphävt dessa deras stadgar, som de hava blivit uppretade och gjort allt detta.» 60Det talet behagade konungen och hövitsmännen väl; och han sände bud till judarna och erbjöd dem fred, och dessa gingo in därpå. 61Och sedan konungen och hövitsmännen hade givit dem edlig bekräftelse på villkoren, drogo de ut ur fästningen, 62och konungen tågade in på Sions berg. Men när han såg huru väl befäst platsen var, svek han den ed som han hade svurit, och bjöd att man skulle riva ned murarna runt omkring. 63Därefter bröt han skyndsamt upp och vände tillbaka till Antiokia; och när han fann Filippus vara herre i staden, inlät han sig i strid med honom och intog staden med våld.

^{a b c d e f g h i j k l m n o p}