2 Macc 3

Heliodorus sändes till Jerusalem för att röva tempelskatten. Den bevaras till följd av en uppenbarelse från himmelen.

1 Vid den tid då full frid och ro rådde i den heliga staden, och medan lagens föreskrifter ännu på bästa sätt togos i akt, tack vare översteprästen Onias' fromhet och hans avsky för vad orätt var, 2 förekom det att till och med konungarna bevisade den heliga platsen heder och förhärligade helgedomen genom de präktigaste skänker. 3 Ja, Seleukus, konungen i Asien, betalade av sina egna inkomster alla de kostnader som voro förbundna med offertjänsten.

4 Nu hände sig att en viss Simon, av Benjamins stam, som hade blivit satt till uppsyningsman vid helgedomen, blev oense med översteprästen angående uppsikten över torghandeln i staden. 5 Då han nu icke kunde driva sin vilja igenom mot Onias, begav han sig till Apollonius från Tarsus, vilken på den tiden var ståthållare i Celesyrien och Fenicien. 6 Och han omtalade för denne huru skattkammaren i Jerusalem var uppfylld av så övermåttan stora rikedomar, att penningarna för sin myckenhets skull icke kunde räknas; han framhöll ock att dessa vida överstego vad som behövdes för offren, och att konungen mycket väl skulle kunna få alltsammans i sitt våld. 7 När Apollonius sedan träffade samman med konungen, gav han denne meddelande om de skatter som han hade fått vetskap om. Konungen utsåg då sin kansler Heliodorus och sände honom åstad, med uppdrag att bortföra de nyss omtalade penningarna. 8 Heliodorus företog strax denna resa, under förevändning av att vilja besöka städerna i Celesyrien och Fenicien, men i verkligheten för att utföra konungens plan.

9 När han kom fram till Jerusalem, blev han där vänligt mottagen av översteprästen och folket i staden. Han underrättade nu denne om det meddelande som han hade fått, och förklarade varför han hade kommit dit; han frågade honom ock om saken verkligen förhöll sig på det uppgivna sättet. 10 Översteprästen påvisade då att penningarna utgjordes av gods som hade lämnats i förvar av änkor och faderlösa, 11 en del därav också av Hyrkanus, Tobias' son, en man i mycket hög ställning. Det var icke så, sade han, som den gudlöse Simon falskeligen hade uppgivit; alltsammans uppgick allenast till fyra hundra talenter silver och två hundra talenter guld, 12 och en sådan orätt kunde man på inga villkor begå mot dem som hade förlitat sig på platsens helighet och den i hela världen ärade helgedomens höghet och okränkbarhet. 13 Men den andre vidhöll, med stöd av det uppdrag som han hade fått av konungen, att penningarna under alla förhållanden måste indragas till den kungliga skattkammaren.

14 Då han nu på utsatt dag skulle gå in i templet för att låta besiktiga skatten, rådde en mycket stor ångest i hela staden. 15 Prästerna kastade sig i sina ämbetsskrudar ned framför altaret och ropade mot himmelen och åkallade honom som hade stiftat lagen om gods som var lämnat i förvar, att han ville bevara allt detta oförkränkt åt dem som hade lämnat det i förvar. 16 Och den som såg översteprästens utseende, honom måste det skära i hjärtat; ty hans uppsyn och hans förändrade ansiktsfärg förrådde hans själs ångest. 17 Han var nämligen uppfylld av en sådan fruktan och darrade så i hela kroppen, att den smärta som bodde i hans bröst tydligt framträdde för dem som sågo honom. 18 Men de som voro i husen rusade hopvis ut därifrån för att gemensamt bedja, eftersom den heliga platsen var i fara att bliva vanärad. 19 Och de gifta kvinnorna samlade sig i skaror på gatorna, omgjordade under bröstet med säcktyg, och jungfrurna, som eljest icke fingo visa sig ute, strömmade tillsammans, dels till portarna, dels på murarna, och några sågo ut genom fönstren; 20 men allasammans räckte de händerna mot himmelen och framsade böner. 21 Och det var ömkansvärt att skåda de många människorna, som hade kastat sig ned om varandra, och översteprästen, som stod där väntande, i högsta ångest.

22 Under det att nu dessa anropade Herren, den Allsmäktige, att han ville i full trygghet bevara det anförtrodda godset oförkränkt åt dem som hade anförtrott det till förvaring, 23 beredde sig Heliodorus till att sätta sitt beslut i verket. 24 Men när han, åtföljd av sina drabanter, redan var framme vid skattkammaren, lät han som råder över andarna och över all makt en stor uppenbarelse ske, så att alla de som hade dristat sig att följa med ditin blevo slagna med häpnad över Guds makt och förlamade av skräck. 25 Ty för dem visade sig en häst, som var prydd med en präktig mundering och bar en fruktansvärd ryttare. Den sprängde häftigt fram och lyfte sina f ramhovar mot Heliodorus. Och ryttaren tedde sig för dem i en vapenrustning av guld. 26 Utom denne såg man två unga män, med ansenlig styrka, strålande av skönhet och i praktfulla kläder, vilka trädde fram till Heliodorus och ställde sig bredvid honom, en på vardera sidan, och oavlåtligt gisslade honom, i det att de tilldelade honom slag på slag. 27 Heliodorus föll då plötsligt till marken, och djupt mörker höljde hans syn. Han blev nu skyndsamt upplyft och lagd på en bår; 28 och den som nyss med talrikt följe och hela drabanthopen hade trätt in i den förut omtalade skattkammaren, han måste nu bäras, helt och hållet ur stånd till att hjälpa sig själv, sedan han uppenbarligen hade fått förnimma Guds makt. 29 Där låg då alltså denne, slagen till marken genom den gudomliga kraftens verkan, mållös och berövad allt hopp om räddning; 30 men de andra prisade Herren, som så underbart förhärligade sin boning. Och helgedomen, som kort förut hade varit uppfylld av skräck och förvirring, var nu, då Herren, den Allsmäktige, hade uppenbarat sig, fylld av fröjd och glädje.

31 Men några av Heliodorus' förtrogna bådo med hast Onias att han skulle åkalla den Högste och så utverka livet åt honom som rentav var nära att utandas sin sista suck. 32 Och eftersom översteprästen befarade att konungen kunde få den uppfattningen att någon illgärning hade blivit begången mot Heliodorus av judarna, frambar han ett offer för dennes räddning. 33 Medan nu översteprästen förrättade försoningsoffret, visade sig åter för Heliodorus samma unga män, iförda samma klädnader som förut; de trädde fram till honom och sade: »Du må känna stor tacksamhet mot översteprästen Onias, ty för hans skull har Herren återskänkt dig livet. 34 Men du själv, som har fått känna på gisselslag från himmelen, du må för alla förkunna Guds stora makt.» Sedan de hade sagt detta, försvunno de. 35 Och Heliodorus frambar ett offer åt Gud och gjorde stora löften åt den som hade låtit honom behålla livet. Sedan han därefter hade tagit avsked av Onias, drog han med sitt krigsfolk tillbaka till konungen. 36 Och han vittnade inför alla om de gärningar av den högste Guden, som han med egna ögon hade skådat.

37 När sedan konungen en dag frågade Heliodorus vem som kunde vara lämplig att ännu en gång sända till Jerusalem, svarade denne: 38 »Om du har någon som är din motståndare, eller någon som stämplar mot din styrelse, så sänd honom dit; du skall då få honom tillbaka gisslad, såframt han alls kommer undan med livet, eftersom förvisso någon gudomlig kraft omhägnar den platsen. 39 Ty han som har sin boning i himmelen, han har själv vård om denna plats och skyddar den; och var och en som kommer dit i ont uppsåt slår och förgör han.»

På detta sätt ändade Heliodorus' företag, och så gick det till, när tempelskatten blev bevarad.

^a ^b ^c ^d