EsthGr 4

Ytterligare ett tillägg till Ester 4,17: Esters bön om räddning för sitt folk och om bistånd i sitt eget företag.

1Och drottning Ester tog sin tillflykt till Herren, då hon nu var gripen av dödsångest. 2Hon lade av sin praktklädnad och satte på sig lidandets och sorgens kläder; och i stället för de dyrbara välluktande salvorna öste hon aska och Orenlighet på sitt huvud. Och hon späkte hårt sin kropp; och vart ställe på den, där hon plägade bära sina prydnader i glädjens stunder, lät hon nu övertäckas av sitt böljande hår. 3Och hon bad till Herren, Israels Gud, och sade:

»Min Herre, vår konung, du allena är Gud. Hjälp mig, som är allena och icke har någon annan hjälpare än dig. 4Ty jag hotas av en överhängande fara. 5Allt ifrån min tidigaste barndom har jag i min fädernestam hört omtalas huru du, Herre, har uttagit Israel bland alla de övriga folken, såsom ock våra fäder bland alla deras förfäder, till en evärdlig arvedel och gjort med dem allt vad du har lovat dem. 6Men nu hava vi syndat inför dig, och därför har du överlämnat oss i våra fienders hand, 7till straff för att vi hava ärat deras avgudar. Rättfärdig är du, o Herre. 8Och nu hava de icke låtit sig nöja med att pålägga oss träldomens bittra lott, utan de hava avlagt högtidliga löften åt sina avgudar 9att de skola göra din muns bestämmelse om intet och utrota din arvedel och tillstoppa munnen på dem som prisa dig och göra slut på ditt hus' härlighet och utsläcka elden på ditt altare, 10och att de skola upplåta hedningarnas mun till att berömma fåfängliga avgudar, och laga så, att en konung av kött och blod bliver beundrad till evärdlig tid. 11Överlämna icke, o Herre, din spira åt sådana som icke äro till, och låt icke våra fiender få le åt vårt fall, utan vänd deras rådslag mot dem själva. Och gör honom som har anstiftat detta mot oss till ett varnande exempel. 12Tänk på oss, o Herre; gör dig känd, nu då vi äro i betryck, och ingiv mig mod, du som är konung över alla gudar och härskare över allt vad herradöme heter. 13Hjälp mig att lägga mina ord väl, när jag nu träder fram inför lejonet, och förändra hans hjärta, så att han gripes av hat till den man som strider mot oss, till undergång för denne själv, såväl som för dem som äro sinnade såsom han. 14Men oss må du rädda genom din hand. Ja, hjälp mig, som är allena och icke har någon annan än dig, Herre. Du har kunskap om allt; 15och du vet att jag har fattat hat till de laglösas ärebetygelser, och att jag har avsky för att dela en oomskurens och en främlings bädd, vem han än är. 16Du känner min nöd; du känner huru jag avskyr det tecken till min höga ställning, som jag har på mitt huvud de dagar då jag låter mig ses. Jag känner avsky därför såsom för en fläckad trasa, och jag bär det icke de dagar då jag är i stillhet. 17Och din tjänarinna har icke ätit vid Hamans bord, och jag har icke hedrat konungens gästabud, ej heller druckit offervin.