Jdt 8

Judits samtal med stadens äldste. Hennes beslut att själv rädda staden.

1I de dagarna fick Judit höra härom. Hon var dotter till Merari, son till Oks, son till Josef, son till Osiel, son till Helkias, son till Ananias, son till Gideon, son till Rafain, son till Akitob, son till Elias, son till Kelkias, son till Eliab, son till Natanael, son till Salamiel, son till Sarasadai, son till Israel. 2Hennes man, Manasses, som var av hennes egen stam och släkt, hade dött vid tiden för kornskörden. 3När han en gång stod och övervakade dem som bundo kärvar på fältet, träffades nämligen hans huvud av solhettan, så att han blev sängliggande sjuk; och så dog han i sin stad Betylua. Och man begrov honom hos hans fäder på åkern mellan Dotaim och Balamon. 4Sedan dess hade Judit levat såsom änka i sitt hus i tre år och fyra månader. 5Hon hade gjorts sig en hydda på taket av sitt hus; och hon hade satt säcktyg om sina länder och bar änkekläder. 6Och hon fastade var dag under hela sin änketid, utom på sabbaterna och nymånadsdagarna, och dagarna före dessa, och under högtiderna och på sådana dagar som voro glädjedagar för Israels hus. 7Hon hade en skön gestalt och var mycket fager att skåda. Och hennes man Manasses hade efterlämnat åt henne guld och silver, och tjänare och tjänarinnor, och boskap och åkrar; och allt detta hade hon fortfarande i behåll. 8Och ingen fanns, som kunde säga ett ont ord om henne, ty hon var mycket gudfruktig.

9När nu Judit fick höra de bittra ord som folket hade talat till stadens styresman, eftersom man hade förlorat modet för vattenbristens skull, och när hon fick höra allt vad Osias hade svarat dem, huru han med ed hade lovat dem att efter fem dagar överlämna staden till assyrierna, 10då sände hon sin kammartärna, vilken hade uppsikten över allt vad hon ägde, och lät kalla till sig stadens äldste, Osias, Kabris och Karmis. 11Och när de kommo till henne, sade hon till dem:

»Hören mig, I styresmän över Betyluas invånare: det är icke rätt vad I haven talat inför folket i dag, då I genom edlig försäkran haven förpliktat eder inför Gud att uppgiva staden till våra fiender, om Herren icke inom de utsatta dagarna sänder eder hjälp. 12Vilka ären då I, eftersom I haven dristat eder att fresta Gud i dag och sätta eder själva i Guds ställe bland människors barn? 13Nu söken I att utforska Herren, den Allsmäktige, men aldrig någonsin skolen I få veta något. 14I kunnen ju icke utgrunda djupet av en människas hjärta eller genomskåda hennes tänkesätt. Huru skullen I då kunna utrannsaka Gud, som har skapat allt detta, och lära känna hans sinne och fatta hans tankar? Nej, mina bröder, förtörnen icke Herren, vår Gud. 15Ty om han än icke är villig att hjälpa oss inom de fem dagarna, så har han dock själv makt att beskärma oss inom vilken tid han vill, eller ock att förgöra oss inför våra fiender. 16Men I skolen icke försöka att binda Herrens, vår Guds, rådslag, ty Gud är icke såsom en människa, så att han skulle kunna skrämmas genom hot, eller såsom en människoson, så att han skulle kunna bringas att vackla i sitt beslut. 17Låtom oss fördenskull förbida frälsningen ifrån honom och anropa honom om hjälp; då skall han lyssna till vår röst, om det är honom välbehagligt. 18Ty icke har i mannaminne funnits, ej heller finnes, den dag som i dag är, bland oss någon stam eller släkt eller menighet eller stad som tillbeder gudar vilka äro gjorda med händer, såsom det var i forna dagar, 19varför ock våra fäder gåvos till pris åt svärd och plundring och ledo svårt nederlag inför våra fiender. 20Vi för vår del hava icke lärt känna någon annan Gud än honom; därför kunna vi ock hoppas att han icke skall försmå oss eller någon av vårt folk. 21Ty om vår stad bliver intagen, så skall därmed hela Judeen komma att vackla, och vår helgedom skall bliva skövlad, och Herren skall utkräva vårt blod för dess oskärande. 22Och när då våra bröder bliva dräpta och vårt folk bliver bortfört i fångenskap och vår arvedel bliver ödelagd, skall han låta allt detta komma över våra huvuden bland hedningarna, varhelst vi bliva trälar, och vi skola bliva till en stötesten och till smälek inför våra herrar. 23Ty vår träldom skall icke bereda oss någon gunst, utan Herren, vår Gud, skall låta den bliva oss till vanära.

24Så må vi då, mina bröder, giva våra bröder ett bevis på att deras liv beror av oss, och att helgedomens och templets och altarets bestånd vilar på oss. 25Utom allt detta må vi tacka Herren, vår Gud, som allenast sätter oss på prov, likasom han har gjort med våra fäder. 26Kommen ihåg huru han handlade med Abraham, och vilka prov han lät Isak genomgå, och vad som hände Jakob i syriska Mesopotamien, när han vaktade sin morbroder Labans får. 27Ty likasom han lät dem gå genom eld allenast för att pröva deras hjärtan, så har han icke heller velat straffa oss; nej, det är till varning som Herren agar dem som hålla sig till honom.»

28Osias svarade henne: »Allt vad du nu har sagt är välbetänkt talat, och ingen finnes, som kan motsäga dig. 29Det är ju ej heller först i dag som din vishet har blivit uppenbar, utan från din tidigaste ungdom har allt folket lärt känna ditt förstånd, huru klokt allt är, som du uttänker. 30Men folket har lidit svårt av törst, och så nödgade de oss att göra såsom vi lovade dem, och att taga på oss en ed, och den kunna vi icke bryta. 31Men bed nu för oss, du som är en gudfruktig kvinna, så skall Herren sända det regn som behöves för att fylla våra brunnar, och vi skola då icke längre försmäkta.»

32Då sade Judit till dem: »Hören mig. Jag vill utföra en gärning vars rykte skall gå från släkte till släkte i vårt folk. 33Infinnen eder vid stadsporten i natt; jag vill nämligen gå ut ur staden med min kammartärna, och inom den tid efter vilken I haven lovat att överlämna staden åt våra fiender skall Herren taga sig an Israel genom min hand. 34Men I skolen icke söka att utforska vad jag ämnar göra, ty jag vill icke omtala det för eder, förrän mitt verk är fullbordat.»

35Då sade Osias och de andra styresmännen till henne: »Gå i frid, och må Herren Gud gå före dig för att utkräva hämnd på våra fiender.» 36Därefter lämnade de hyddan och gingo tillbaka till sina poster.

^{a b c d e f}