Sir 1

FÖRETAL.

Jesu Syraks sonson berättar om tillkomsten av sin farfaders bok och av sin egen översättning av boken från hebreiska till grekiska.

Genom lagen och profeterna och de övriga som följde efter dessa hava många stora gåvor kommit oss till del; och för deras skull må man med rätta berömma Israel för tukt och vishet. Nu är det ju tillbörligt att de som läsa dem icke allenast själva skaffa sig insikt därigenom, utan att dessa, som söka kunskap för egen del, också finna möjlighet att både genom tal och skrift bliva de utomstående till gagn. Det var därför som också min farfader Jesus, vilken med stor iver hade ägnat sig åt studiet av lagen och profeterna och de övriga fäderneärvda böckerna och så gjort sig synnerligen förtrogen med dem, kände sig

manad att författa en skrift som hade avseende på tukt och vishet. Och detta gjorde han, för att de som söka kunskap skulle inhämta också vad han hade skrivit, och så ännu mycket mer kunna göra framsteg i livet efter lagen.

Vi bedja eder nu att med välvilja och uppmärksamhet läsa detta och att hava överseende med oss, om vi någon gång, trots all den möda vi hava gjort oss med översättningen, tyckas hava misslyckats med några enskilda uttryck. Ty något som ursprungligen är avfattat på hebreiska förbliver icke längre alldeles detsamma, när det överflyttas till ett annat språk. Och icke allenast om denna bok, utan också om själva lagen och profetskrifterna och de övriga böckerna gäller det att de på grundspråket taga sig ganska annorlunda ut.

När jag under det trettioåttonde året av konung Evergetes’ regering kom till Egypten och sedan uppehöll mig där en tid, fann jag därstädes tecken på en ganska hög bildning. Själv ansåg jag det då vara högeligen nödvändigt att nedlägga en viss iver och flit på att utföra en översättning av denna bok. Jag använde också verkligen, under den tid som stod mig till buds, mycken möda och skicklighet för att få boken färdig och så giva ut den, till gagn jämväl för dem som, där de leva i främmande land, gärna söka vinna ökad kunskap, allt under det att de redan förut sträva att inrätta sitt liv till en vandel efter lagen.

Vishetens ursprung. Herrens fruktan den sanna visheten.

1All vishet kommer från Herren,

och hos honom förbliver hon till evig tid. 2Vem kan räkna havets sand

och regnets droppar och evighetens dagar? 3Vem kan utrannsaka himmelens höjd och jordens bredd

och havets djup — eller visheten? 4Före allting är visheten skapad;

insikt och förstånd äro till av evighet. 6För vem har vishetens rot blivit blottad,

och vem har lärt känna hennes kloka rådslag? [ 7] 8En finnes, som är vis, en övermåttan fruktansvärd,

han som sitter på sin tron, Herren. 9Det var han som skapade henne, han såg och mätte henne

och utgöt henne över alla sina verk. 10Hos allt levande finnes hon, efter det mått som honom täcktes;

men rikligen gav han henne åt dem som älska honom.

11Herrens fruktan är ära och berömmelse

och glädje och en fröjdekrans. 12Herrens fruktan förnöjer hjärtat

och giver glädje och fröjd och långt liv. 13Den som fruktar Herren, honom skall det på sistone gå väl,

och i sin dödsstund skall han varda välsignad.

14Vishetens begynnelse är att frukta Gud,

och de trogna är hon medfödd allt ifrån moderlivet. 15Bland människor har hon byggt sig en evigt grundad boning,

och i deras släkte sätter man sin lit till henne. 16Vishetens fullhet är att frukta Herren,

och av sina frukters saft giver hon de sina rikligen att dricka. 17Hela sitt hus uppfyller hon med ljuvliga ting

och förrådshusen med sina håvor. 18Herrens fruktan är vishetens ärekrans,

och den låter lycka och hälsa uppblomstra.

19Ja, Herren såg och mätte henne;

han lät förstånd och insiktsfylld kunskap flöda

och gjorde deras ära stor, som hålla fast vid henne. 20Vishetens rot är att frukta Herren,

och hennes grenar äro långt liv.

22Orättfärdig vrede kan icke bliva ostraffad,

ty när vreden tager överhand, bringar den en människa på fall. 23Den tålmodige härdar ut, till dess tiden är inne;

därefter kommer honom glädje till del. 24Till dess tiden är inne, håller han sina ord tillbaka,

och mångas läppar skola förtälja om hans förstånd.

25Bland vishetens skatter finnas sinnrika ordspråk,

men för syndaren är gudsfruktan en styggelse. 26Åstundar du visheten, håll då buden,

så skall Herren förläna dig henne. 27Ty Herrens fruktan är vishet och tukt,

och vad han har behag till är trohet och ödmjukhet. 28Var icke gensträvig mot Herrens fruktan,

och slut dig ej till den med delat hjärta. 29Skrymta icke inför människorna,

och hav akt på dina läppar. 30Upphöj icke dig själv, på det att du ej må falla

och så draga vanära över dig.

Herren kan ju uppenbara dina hemliga tankar

och nedslå dig mitt i församlingen;

ty du slöt dig icke till Herrens fruktan,

och ditt hjärta var fullt av svek.

^{a b c d e f g h i j k l m n o p q}