c 10. Jes 40,26; Sir 16,27; 11.1 Mos 9,13
d 13. Job 38,22; Ps 148,8
f 19. Ps 147,16; 22.1 Mos 2,6; Sir 18,16
l 29. Ps 96,4; Sir 1,8
n 32. Sir 16,21.42,22
Sir 43
Fortsättning av lovsången om Guds under i naturen.
1Himlahöjdens stolthet är det klara fästet; himmelens gestalt erbjuder en härlig anblick. 2När solen visar sig vid sin uppgång, kommer den såsom en budbärare, ett underbart redskap, ett verk av den Högste. 3När den är i sin middagshöjd, uttorkar den jorden; ja, vem kan bestå för dess hetta? 4Man hettar upp ugnen vid arbeten som fordra värme, men trefalt starkare bränner solen bergen. Den sprider glödande ångor, den sänder ut ljusstrålar och bländar så ögat. 5Stor är Herren, som har danat den; och efter hans bud ilar den fram på sin färd. 6Och månen - i allt tager den sin tid i akt, den utvisar tidsskiftena och är ett tidsåldrarnas tecken. 7Det är månen som giver tecken till när högtiderna skola firas, himlaljuset, som avtager i sken, sedan det har nått sin fullhet. 8Månaden har efter den sitt namn; den ökar sig underbart under sin växling. Den är en signaleld för härskarorna i höjden, där den sprider sitt sken på himmelens fäste. 9Skön på himlavalvet är stjärnornas glans, ett strålande smycke på Herrens himmel. 10På den Heliges bud ställa de upp sig i ordning och förtröttas icke på sina poster. 11Se på regnbågen, och lova honom som har danat den. övermåttan skön är den i sin glans. 12Den välver sig över himmelen med sin strålande ring; den Högstes händer hava spänt den. 13Genom sin befallning kommer han plötsligt snön att falla, och han sänder med hast ut sina hämnande ljungeldar. 14Fördenskull upplåta sig förrådshusen, så att molnen flyga ut såsom fåglar. 15Genom sin väldiga makt giver han molnen styrka, så att hagelstenar falla ned i sönderbrutna stycken. 16Ljudet av hans dunder kommer jorden att skälva, och vid hans anblick bäva bergen. 17Efter hans vilja blåser sunnanvinden och nordanstormen och virvelvinden. Snöflingorna strör han ut lika nedsvävande fåglar, och lika en gräshoppssvärm som slår ned äro de, där de falla. 18Över skönheten av snöns vita färg förundrar sig ögat, och över flingornas fall råkar sinnet i häpnad. 19Rimfrosten strör han ut över jorden såsom salt; och när den fryser samman, bliver den till vassa taggar. 20Kall blåser nordanvinden; då fryser vattnet till is. Den sänker sig över var vattensamling; då beklädes vattnet såsom med pansar. 21Ja, han föröder bergen och förbränner heden och avsveder grönskan såsom med eld. 22Till läkedom för allt kommer dimman med hast; daggen faller och friskar upp allt efter hettan. 23Genom sitt rådslut bragte han havsdjupet till vila och lät öar växa upp däri. 24De som segla på havet förtälja om dess farlighet, och vi förundra oss över vad våra öron få höra. 25Där finnas sällsamma och underbara ting, en brokig mångfald av allahanda varelser, havsvidundrens värld. 26Genom hans makt bliver hans budbärares väg lyckosam, och genom hans ord äger allting bestånd. 27Mycket kunna vi väl säga, och dock nå vi aldrig slutet. Summan av våra ord är: Han är allt. 28Om vi vilja prisa honom, huru skola vi mäkta det? Ty han är den Store, ja, han är större än alla sina verk. 29Fruktansvärd är Herren och högeligen stor, och underbar är hans makt. 30Prisen och upphöjen Herren, så mycket I förmån; han övergår dock allt edert lov. Ja, upphöjen honom, och uppbjuden all eder kraft; förtröttens icke, ty I kunnen dock aldrig nå slutet. 31Vem har sett honom, så att han skulle kunna beskriva honom? Och vem kan prisa honom, såsom han är värd? 32Mycket förborgat finnes, som är ännu större än allt detta, ty endast föga hava vi sett av hans verk. 33Ja, allting har Herren gjort, men de fromma har han förlänat visheten. a b c d e f g h i j k l m n
Copyright information for
Swe1917