Sir 50

Avslutning av fädernas lov: Översteprästen Simon. – Slutönskan och slutord.

1Simon, Onias’ son, översteprästen,

satte under sin levnad Guds hus i stånd

och befäste templet i sin tid. 2Av honom uppfördes muren,

den höga ringmuren omkring helgedomen. 3I hans tid blev en vattenbehållare uthuggen,

en damm, lik ett hav i omfång. 4Han sörjde för sitt folk, så att det ej skulle komma på fall,

och gjorde staden stark mot belägringar. 5Huru härlig tedde han sig icke, när han vände sig mot folket,

när han trädde fram ur rummet bakom förlåten: 6lik morgonstjärnan mellan skyar,

lik fullmånen under högtidsdagarna; 7lik solen, när den lyser på den Högstes tempel,

och lik bågen, när den skimrar bland glänsande skyar; 8lik rosor i förstlingsfruktens tid,

lik liljor vid vattenkällor,

lik Libanons grönska under sommarens dagar; 9lik brinnande rökelse i fyrfatet,

lik ett kärl av gediget guld,

prytt med allahanda dyrbara stenar; 10lik ett olivträd med rildig frukt

och lik en cypress som höjer sig mot molnen! 11När han tog på sig sin äreskrud

och iklädde sig sin fulla ståt,

när han steg upp på det heliga brännoffersaltaret,

då spred han glans över helgedomens förgård. 12Och när han tog emot offerstyckena ur prästernas händer,

medan han själv stod invid altarets härd,

då omgåvo hans bröder honom såsom en krans,

lika unga cedrar på Libanon;

runt omkring honom stodo de lika palmstammar. 13Ja, alla Arons söner stodo där i sin härlighet,

med Herrens offer i sina händer,

inför Israels hela menighet. 14Och till att avsluta tjänsten vid altaret

och för att skönt fullända offret åt den Högste och Allsmäktige 15sträckte han ut sin hand efter kannan

och utgöt drickoffer av druvans blod;

vid brännoffersaltarets fot utgöt han det,

den Högste, alltings konung, till välbehaglig lukt. 16Då stötte Arons söner i basun

och blåste i trumpeterna av drivet silver.

De läto en stark trumpetklang ljuda

för att bringa folket i åminnelse inför den Högste. 17Då skyndade på en gång allt folket

att falla ned till jorden på sina ansikten

för att tillbedja sin Herre,

den allsmäktige Guden, den Högste. 18Och sångarna prisade honom med sina röster,

och över de täta skarorna ljöd ljuvligt deras sång. 19Och folket bad till Herren, den Högste,

och tillbad inför den Barmhärtige,

till dess hyllningen åt Herren var fullbordad

och de hade avslutat gudstjänsten. 20Sedan steg han ned och upplyfte sina händer

över Israels barns hela menighet,

för att utdela Herrens välsignelse med sina läppar

och berömma sig av hans namn. 21Och ännu en gång föllo de ned

för att mottaga välsignelsen från den Högste.

22Och nu, prisen honom som är Gud över allting,

honom som allestädes gör stora ting,

som från moderlivet leder vår levnad uppåt,

och som handlar med oss efter sin barmhärtighet. 23Give han eder glädje i edra hjärtan,

och låte han frid råda under våra dagar

i Israel, likasom i fordom tid. 24Låte han sin barmhärtighet vila över oss,

och när hans tid kommer, förlosse han oss.

25Över två folk harmas min själ,

och det tredje är icke något folk: 26de sorn äro bosatta på Seirs berg och filistéerna

och det dåraktiga folk som bor i Sikem.

27Insiktsfylld och förståndig undervisning

har jag upptecknat i denna bok,

jag, Jesus, son till Eleasar, son till Syrak, från Jerusalem;

och vishet har jag låtit flöda ur mitt hjärta. 28Säll är den som sysselsätter sig härmed;

ja, den som lägger det på hjärtat, han varder vis. 29Ty om han gör därefter, så skall han få kraft till allt,

eftersom Herrens fruktan skall leda hans fjät.

^{a b c d e f g h}