Job 39

Fortsättning av Herrens tal: Guds godhet, vishet och makt intygas genom exempel ur djurvärlden: lejonet, korpen, stengeten, vildåsnan, vildoxen, strutsen, hästen, falken, örnen.

 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan

 och stillar de unga lejonens hunger,

 när de trycka sig ned i sina kulor

 eller ligga på lur i snåret?

 Vem är det som skaffar mat åt korpen,

 när hans ungar ropar till Gud,

 där de sväva omkring utan föda?

 Vet du tiden för stengetterna att föda,

 vakar du över när hindarna bör kalva?

 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,

 ja, vet du tiden för dem att föda?

 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,

 hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

 Deras ungar frodas och växa till på marken,

 så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,

 vem har lossat den skyggas band?

 Se, hedmarken gav jag henne till hem,

 och saltöknen blev hennes boning.
10 

 Hon ler åt larmet i staden,

 hon hör ingen pådrivares rop.
11 

 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,

 hon letar efter allt som är grönt.

12 

 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig

 och att stanna över natten invid din krubba?
13 

 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm

 och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14 

 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,

 kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15 

 Överlåter du åt honom att föra hem din säd

 och att hämta den tillhopa till din loge?

16 

 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,

 men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17 

 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg

 och ruvar dem ovanpå sanden.
18 

 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,

 att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19 

 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;

 att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20 

 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,

 han har ej tilldelat henne förstånd.
21 

 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;

 då ler hon åt både häst och man.

22 

 Är det du som giver åt hästen hans styrka

 och kläder hans hals med brusande man?
23 

 Är det du som lär honom gräshoppans språng?

 Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24 

 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft

 och rusar så fram mot väpnade skaror.
25 

 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,

 han ryggar icke tillbaka för svärd.
26 

 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,

 av ljungande spjut och lans.
27 

 Han skakas och rasar och uppslukar marken,

 han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28 

 För var basunstöt frustar han: Huj!

 Ännu i fjärran vädrar han striden,

 anförarnas rop och larmet av härskrin.

29 

 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp

 och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30 

 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt

 och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)

 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,

 på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)

 Därifrån spanar han efter sitt byte,

 långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)

 Hans ungar frossa på blod,

 och där slagna ligga, där finner man honom.

                    Job, 40 Kapitlet

           Herren manar Job ytterligare till

         ödmjukhet, med hänvisning på sina båda

        underskapelser Behemot (flodhästen) och

                 Leviatan (krokodilen).

] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade:

] [ (Job 39:35)

 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?

 Svara då, du som så klagar på Gud!

] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade:

] [ (Job 39:37)

 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?

 Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)

 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;

 ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

]
Copyright information for Swe1917