Psalms 109

Mot förrädiska motståndare.För sångmästaren; av David; en psalm.

 Min lovsångs Gud, tig icke.

 Ty sin ogudaktiga mun,

     sin falska mun

     hava de upplåtit mot mig,

 de hava talat mot mig

     med lögnaktig tunga.

 Med hätska ord

     hava de omgivit mig,

 de hava begynt strid

     mot mig utan sak.

 Till lön för min kärlek

     stå de mig emot,

 men jag beder allenast.

 De hava bevisat mig

     ont för gott

 och hat för min kärlek.

 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom,

 och låt en åklagare stå på hans högra sida.

 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig,

 och hans bön vare synd.

 Blive hans dagar få,

 hans ämbete tage en annan.

 Varde hans barn faderlösa

 och hans hustru änka.
10 

 Må hans barn alltid

     gå husvilla och tigga

 och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
11 

 Må ockraren få i sin snara

     allt vad han äger,

 och må främmande plundra hans gods.
12 

 Må ingen finnas,

     som hyser misskund med honom,

 och ingen, som förbarmar sig

     över hans faderlösa.
13 

 Hans framtid varde avskuren,

 i nästa led vare sådanas

     namn utplånat.
14 

 Hans fäders missgärning

     varde ihågkommen inför HERREN,

 och hans moders synd

     varde icke utplånad.
15 

 Må den alltid stå

     inför HERRENS ögon;

 ja, sådana mäns åminnelse

     må utrotas från jorden.
16 

 Ty han tänkte ju icke

     på att öva misskund,

 utan förföljde den

     som var betryckt och fattig

 och den vilkens hjärta var bedrövat,

     för att döda dem.
17 

 Han älskade förbannelse,

     och den kom över honom;

 han hade icke behag till välsignelse,

     och den blev fjärran ifrån honom.
18 

 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad,

 och såsom vatten trängde den in i hans liv

 och såsom olja in i hans ben.
19 

 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i,

 och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
20 

 Detta vare mina motståndares

     lön från HERREN,

 och deras som tala ont mot min själ.

21 

 Men du, HERRE, Herre,

 stå mig bi för ditt namn skull;

 god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
22 

 Ty jag är betryckt och fattig,

 och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 

 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort;

 jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
24 

 Mina knän äro vacklande av fasta,

 och min kropp förlorar sitt hull.
25 

 Till smälek har jag blivit inför dem;

 när de se mig, skaka de huvudet.

26 

 Hjälp mig, HERRE, min Gud;

 fräls mig efter din nåd;
27 

 och må de förnimma att det är din hand,

 att du, HERRE, har gjort det.
28 

 Om de förbanna,

     så välsigna du;

 om de resa sig upp,

     så komme de på skam,

 men må din tjänare få glädja sig.
29 

 Mina motståndare varde klädda i blygd

 och höljda i skam såsom i en mantel.

30 

 Min mun skall storligen

 tacka HERREN;

 mitt ibland många vill jag lova honom.
31 

 Ty han står på den fattiges högra sida

 för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
Copyright information for Swe1917