Daniel 10

Gabriel synes, styrker, lärer Daniel.

Uti tredje årena Konungs Cores af Persien wardt Daniel, den Beltesazar het, något uppenbaradt, det wist, och om dråplig ting är; och han aktade deruppå, och förstod synena wäl. På samma tid war jag, Daniel, sorgse i tre weckor långt. Jag åt ingen kräselig mat; kött och win kom intet i min mun, och jag smorde mig ej heller, til dess tre weckor framledna woro. På fjerde och tjugonde dagen i första månadenom war jag wid den stora älfwena Hiddekel: Och uplyfte min ögon, och såg: Och si, der stod en man i linkläder, och hade et gyldene bälte omkring sig. Hans kropp war såsom en hyacint, hans anlete syntes såsom en ljungeld, hans ögon såsom brinnande bloss, hans armar och fötter såsom en glödandes koppar, och hans tal war såsom en stor dön. Och jag, Daniel, såg sådana syn allena, och de män, som när mig woro, sågo henne intet; dock föll en stor förskräckelse öfwer dem, så at de flydde bort, och gömde sig. Och jag blef allena, och såg den stora synena; men ingen magt blef uti mig, och min hy wardt förwandlad på mig, och jag hade ingen magt mer. Och jag hörde hans tal; och i det jag det hörde, seg jag neder uppå mitt ansikte til jordena. 10 Och si, en hand tog uppå mig, och halp mig uppå knän, och uppå händerna: 11 Och sade til mig: Du älskelige Daniel, gif akt uppå orden, som jag med dig talar, och res dig up; ty jag är nu sänder til dig. Och då han sådant sade til mig, reste jag mig up, och darrade. 12 Och han sade til mig: Frukta dig intet Daniel; ty ifrå första dagenom, då du af hjertat begärade förstå, och betwingade dig inför din Gud, äro din ord hörd, och jag är för dina skull kommen. 13 Men den Försten öfwer det riket i Persien hafwer ståndit mig emot i en och tjugu dagar, och si, Michael, en af de ypperste Förstar, kom mig til hjelp; då behöll jag segren när Konungenom i Persien. 14 Men nu kommer jag til at underwisa dig, huru dino folke härefter gå skall; ty synen skall ske efter någon tid. 15 Och som han detta med mig talade, slog jag mitt ansikte neder åt jordena, och teg stilla. 16 Och si, en som war lik ene mennisko tog uppå mina läppar: Då öppnade jag min mun, och talade, och sade til honom, som för mig stod: Min Herre, mine ledamöter bäfwa mig öfwer synena, och jag hafwer ingen magt mer: 17 Och huru kan mins Herras tjenare tala med minom Herra, efter ingen magt är nu mer uti mig, och jag hafwer ej heller någon anda mer? 18 Då tog åter en uppå mig, hwilken war såsom en menniska, och han stärkte mig; 19 Och han sade: Frukta dig intet, du älskelige man, frid ware med dig, war tröst, war tröst. Och som han med mig talade, förmannade jag mig, och sade: Tala, min Herre; ty du hafwer stärkt mig. 20 Och han sade: Wetst du ock, hwarföre jag är kommen til dig? Nu will jag åter mina färde, och skrida med Förstanom i Persien; men när jag far mina färde, si, så skall Försten af Grekeland komma. 21 Dock will jag låta dig förstå, hwad skrifwit är, det wisserliga ske skall: Och ingen är den mig hjelper derutinnan, utan edar Förste Michael.
Copyright information for SweKarlXII