Daniel 6

Darios Konung. Daniel i kulone.

Och Darios syntes godt wara, at han skulle sätta öfwer hela riket tjugu och hundrade landshöfdingar. Öfwer dessa satte han tre Förstar; den ene war Daniel, hwilkom de landshöfdingar skulle räkenskap göra, at Konungen dess mindre bekymmer hafwa skulle. Men Daniel gick alla de Förstar och landshöfdingar widt öfwer; ty en hög ande war i honom; derföre tänkte Konungen at sätta honom öfwer hela riket. Fördenskull foro de Förstar och landshöfdingar der efter, huru de kunde finna en sak med Daniel, den emot riket wore; men de kunde ingen sak eller missgerning finna; ty han war trogen, så at man ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde. Då sade männerne: Wi finne ingen sak med Daniel, utan om hans Gudstjenst. Då kommo de Förstar och landshöfdingar tilhopa inför Konungen, och sade til honom alltså: Herre Konung, Darios, Gud unne dig länge lefwa. De Förstar i rikena, herrarne, landshöfdingarne, Rådet och ämbetsmännerne, hafwa alle betänkt, at man skall låta utgå en Konungslig befallning, och et strängt påbud, at ho som hälst i tretio dagar någon ting will bedja af någon Gud eller mennisko, utan af dig Konung allena, han skall warda kastad för lejon uti gropena. Derföre, o Konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifwa dig; på det at det icke skall omwändt warda, efter de Meders och Persers rätt, det ingen öfwerträda djerfwes. Alltså underskref sig Konungen Darios. 10 Som nu Daniel förnam, at sådant bud underskrifwit war, gick han up i sitt hus; och han hade i sino sommarhuse öpna fönster emot Jerusalem: Der föll han tre resor om dagen uppå sin knä, bad, lofwade och tackade sin Gud, såsom han tilförene plägade göra. 11 Då kommo desse männerne hopetals, och funno Daniel bedjandes och åkallandes inför sin Gud. 12 Så gingo de fram, och talade med Konungen om det Konungsliga budet: Herre Konung, hafwer du icke underskrifwit et bud, at ho som hälst i tretio dagar något både af någon Gud, eller af någon mennisko, utan af dig Konungenom allena, han skulle kastas för lejon i gropena? Konungen swarade, och sade: Det är sant, och de Meders och Persers rätt skall ingen öfwerträda. 13 De swarade, och sade för Konungen: Daniel, en af Juda fångar, aktar hwarken dig, o Konung, eller din bud, som du underskrifwit hafwer; ty han beder tre resor om dagen. 14 Då Konungen detta hörde, wardt han fast bedröfwad, och winlade sig storliga, at han måtte fria Daniel; och arbetade derom intil solen undergick, at han måtte hjelpa honom. 15 Men männerne kommo samman til Konungen, och sade til honom: Du wetst, Herre Konung, at de Meders och Persers rätt är, at all bud och befallningar, som Konungen beslutit hafwer, skola oförwandlade blifwa. 16 Då befallte Konungen, at man skulle hafwa Daniel fram, och de kastade honom för lejonen i gropena; men Konungen sade til Daniel: Din Gud, den du utan återwändo tjenar, han hjelpe dig. 17 Och de båro en sten fram, den lade de på locket af gropene; honom förseglade Konungen med sin egen ring, och med sina wäldigas ring, på det at ingen skulle eljest något bruka på Daniel. 18 Och Konungen gick sin wäg på sina borg, och åt intet, och lät ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofwa. 19 Om morgonen bittida, då det dagades, stod Konungen up, och gick med hast til gropena, der lejonen uti woro. 20 Och som han kom til gropena, ropade han til Daniel med sorgeliga röst, och Konungen sade til Daniel: Daniel, du lefwandes Guds tjenare, hafwer ock din Gud, den du utan återwändo tjenar, förmått frälsa dig för lejonen? 21 Då talade Daniel med Konungen: Herre Konung, Gud unne dig länge lefwa! 22 Min Gud hafwer sändt sin ¢ngel, hwilken lejonens mun tilhållit hafwer, at de hafwa ingen skada gjort mig; ty för honom är jag oskyldig funnen: Så hafwer jag ej heller något gjort emot dig, Herre Konung. 23 Då wardt Konungen ganska glad, och lät taga Daniel utu gropene; och de togo Daniel utu gropene, och man fann platt ingen skada gjord wara uppå honom; ty han hade trott sinom Gud. 24 Då lät Konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem in för lejonen i gropena, samt med deras barn och hustrur; och förr än de kommo ned til botnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben. 25 Sedan lät Konungen Darios skrifwa til all land, och folk, och tungomål: Gud gifwe eder mycken frid! 26 Detta är min befallning, at uti allt mins rikes herradöme skall man frukta och rädas Daniels Gud; ty han är den lefwande Gud, som blifwer ewinnerliga, och hans rike är oförgängeligit, och hans herradöme hafwer ingen ända. 27 Han är en frälsare och nödhjelpare, och han gör tekn och under, både i himmelen och på jordene: Han hafwer frälst Daniel ifrå lejonen. 28 Och Daniel war wäldig i Darios rike, och desslikes i Cores, den Persens, rike.
Copyright information for SweKarlXII