Exodus 9

Pest, bölder, hagel.

HERren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig. Hwar du icke will, utan förhåller dem länger; Si, så skall HERrans hand warda utöfwer din boskap på markene; öfwer hästar, öfwer åsnar, öfwer camelar, öfwer oxar, öfwer får, med en ganska stor pestilentie. Och HERren skall göra ett besynnerligit emellan de Israeliters boskap, och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det, som Israels barn hafwa. Och HERren lade en tid före, och sade: I morgon skall HERren göra detta på jordene. Och HERren gjorde så om morgonen, och allehanda boskap blef död för de Egyptier; men af Israels barnas boskap blef icke ett dödt. Och Pharao sände derefter, och si, der war icke ett blifwet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och släppte icke folket. Då sade HERren till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao; Att stoft skall komma öfwer hela Egypti land, och bölder och ond sår warda på menniskor, och på boskap i hela Egypti lande. 10 Och de togo sotet utaf skorstenen, och stodo för Pharao, och Mose stänktet upp åt himmelen. Då worde bölder och ond sår på menniskom, och på boskapen. 11 Så att trollkarlarna icke kunde stå för Mose, för de bölders skull; ty på trollkarlarna woro ock så wäl bölder, som på alla Egyptier. 12 Men HERren förstockade Pharaos hjerta, så att han intet hörde dem, såsom HERren Mose sagt hade. 13 Då sade HERren till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig; 14 Annars will jag i denna resone sända alla mina plågor öfwer dig, öfwer dina tjenare, och öfwer ditt folk; att du skall förnimma, att i all land är ingen min like. 15 Förty nu will jag uträcka mina hand, och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jordene. 16 Och fördenskull hafwer jag uppwäckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt Namn kunnigt warda i all land. 17 Du förhåller ännu mitt folk, och will icke släppat. 18 Si, jag will i morgon på denna tiden låta komma ett mägtigt stort hagel, hwilkets like icke warit hafwer i Egypten, ifrå den tid det funderadt wardt, intill nu. 19 Så sänd nu bort, och förwara din boskap, och allt det du på markene hafwer; ty alla menniskor och boskap, som på markene funnen warder, och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifwa döde. 20 Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade HERrans ord, han låt sina tjenare och boskap fly in i husen; 21 Men hwilkas hjerta intet aktade HERrans ord, de läto deras tjenare och boskap blifwa på markene. 22 Då sade HERren till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det haglar öfwer hela Egypti land; öfwer menniskor, öfwer boskap, och öfwer all gröda på markene, i Egypti lande. 23 Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och HERren lät dundra och hagla, så att elden flög på jordene. Alltså lät HERren komma hagel öfwer Egypti land; 24 Att hagel och eld foro ibland hwartannat så grufweliga, att dess like icke warit hade i hela Egypti lande, ifrå den tid att det med folke besatt warde. 25 Och haglet slog i hela Egypti lande allt det på markene war, både menniskor och boskap, och slog allan grödan på markene, och sönderslog all trä på markene; 26 Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn woro, der haglade intet. 27 Då sände Pharao bort, och lät kalla Mose och Aaron, och sade till dem: Jag hafwer i denna resone syndat: HERren är rättfärdig, men jag och mitt folk är ogudaktige. 28 Därföre beder HERran, att Guds dunder och hagel återwänder, så will jag släppa eder, och icke länger förhålla eder. 29 Mose sade till honom: När jag kommer utu stadenom, will jag uträcka mina händer till HERran, så skall dundret återwända, och intet hagel mera wara; på det du skall förnimma, att jorden är HERrans. 30 Dock wet jag wäl, att du och dine tjänare icke ännu frukten för HERran Gud. 31 Så wardt då slaget linet och bjugget; ty bjugget war i ax gånget, och linet hade knoppat sig. 32 Men hwetet och rågen wardt icke slaget; förty det war sensäd. 33 Så gick då Mose ifrå Pharao ut af stadenom, och räckte sina händer ut till HERran; och dundret och haglet wände igen, och regnet dröp intet mer på jordena. 34 Då nu Pharao såg, att regnet, och dundret, och haglet, wände igen, syndade han ändå ytterligare, och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare. 35 Alltså wardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom HERren sagt hade genom Mose.
Copyright information for SweKarlXII