Genesis 27

Jacob wälsignas. Esau wredgas. Rebecka warnar Jacob.

Och det begaf sig, då Isaac war worden gammal, at hans ögon wordo mörk til syn, kallade han Esau, sin större son, och sade til honom: Min son. Han swarade honom: Här är jag. Och han sade: Si, jag är worden gammal, och wet ej när jag skall dö. Så tag nu din tyg, koger och boga, och gack ut i markena, och hemta mig willebråd; Och gör mig en mat, så som jag gerna will hafwat, och bär mig honom här in, at jag må äta; på det min själ må wälsigna dig, förra än jag dör. Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade til sin son Esau. Och Esau gick ut i markena, at han skulle taga willebråd, och hafwa henne hem. Då sade Rebecka til sin son Jacob: Si, jag hafwer hört din fader tala med dinom broder Esau, och säga: Hemta mig en willebråd, och gör mig mat, at jag må äta, och wälsigna dig för HERranom, förra än jag dör. Så hör nu min son mina röst, hwad jag dig säger: Gack bort til hjorden, och hemta mig twå goda kedlingar, at jag gör dinom fader deraf mat, såsom han gerna will hafwat. 10 Det skalt du bära dinom fader in, at han äter; på det han må wälsigna dig, förra än han dör. 11 Jacob sade til sina moder Rebecka: Si, min broder Esau är ludin, och jag släter. 12 Så kan tiläfwentyrs min fader taga uppå mig, och måtte tänka, at jag will bedraga honom: Och låter så öfwer mig gå en förbannelse, och icke en wälsignelse. 13 Då sade hans moder til honom: Den förbannelsen ware öfwer mig, min son; hör man du mina röst, gack och tag mig det hit. 14 Då gick han bort och tog, och bar til sina moder: Då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hadet. 15 Och tog Esaus, hennes större sons, kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob sin mindre son. 16 Men skinnen af kedlingarna swepte hon om hans händer, och der han war släter på halsenom. 17 Och fick så maten, med bröd, såsom hon redt hade, uti Jacobs sins sons hand. 18 Och han bar det in til sin fader, och sade: Min fader. Han swarade: Här är jag; ho äst du, min son? 19 Jacob sade: Jag är Esau, din förstfödde son; jag hafwer gjort som du hafwer sagt mig: statt up, sätt dig, och ät af mine willebråd, på det din själ må wälsigna mig. 20 Men Isaac sade til sin son: Min son, huru hafwer du så snart funnit? Han swarade: HERren din Gud hafwer mig det bestyrt. 21 Då sade Isaac til Jacob: Gack hit, min son, at jag tager uppå dig, om du äst min son Esau, eller ej. 22 Så gick Jacob til sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer. 23 Och kände honom intet, ty hans händer woro ludna, såsom Esaus hans broders händer; och så wälsignade han honom. 24 Och sade til honom: Äst du min son Esau? Han swarade: Ja, jag äret. 25 Då sade han: Så tag mig hit, min son, til at äta af dine willebråd, at min själ må wälsigna dig. Då bar han det til honom, och han åt; och bar honom desslikes win in, och han drack. 26 Och Isaac hans fader sade til honom: Kom hit, och kyss mig, min son. 27 Han gick til, och kyste honom. Då kände han lukten af hans kläder, och wälsignade honom och sade: Si, mins sons lukt är såsom ens åkers lukt, den HERren wälsignat hafwer. 28 Gud gifwe dig af himmelens dagg, och af jordenes fetma, och rikeliga korn och win. 29 Folk tjene dig, och slägter falle dig til fota: War en herre öfwer dina bröder, och dins moders barn falle dig til fota: Förbannad ware den dig förbannar; wälsignad ware den dig wälsignar. 30 När nu Isaac lyktat hade wälsignelsen öfwer Jacob, och Jacob som nogast utgången war ifrå sinom fader Isaac, då kom Esau hans broder utaf sine jagt, 31 Och gjorde också en mat, och bar in til sin fader, och sade til honom: statt up, min fader, och ät af dins sons wildebråd, at din själ må wälsigna mig. 32 Då swarade honom Isaac hans fader: Ho äst du? Han sade: Jag är Esau din förstfödde son. 33 Då wardt Isaac öfwermåttan häpen, och sade: Ho? Och hwar är då den jägaren, som mig det burit hafwer, och jag åt utaf allo, förra än du kom, och wälsignade honom? Han skall ock wälsignad blifwa. 34 När Esau detta sins faders tal hörde, ropade han högt, och wardt öfwermåttan förbittrad, och sade til sin fader: Wälsigna ock mig, min fader. 35 Men han sade: Din broder är kommen med list, och hafwer din wälsignelse borta. 36 Då sade han: Rätteliga heter han Jacob, ty han hafwer nu twå resor undertrampat mig: Min förstfödslorätt hafwer han borta; och si, nu tager han ock min wälsignelse bort. Och sade: Hafwer du ingen wälsignelse behållit för mig? 37 Isaac swarade, och sade til honom: Jag hafwer satt honom til en herre öfwer dig, och alla hans bröder hafwer jag gjort honom til tjenare; med korn och win hafwer jag försett honom: Hwad skall jag dock nu göra dig, min son? 38 Esau sade til sin fader: Hafwer du då icke utan en wälsignelse, min fader? Wälsigna mig ock, min fader; och hof up sina röst och gret. 39 Då swarade Isaac hans fader och sade til honom: Si, en fet boning skalt du hafwa på jordene, och af himmelens dagg ofwan efter. 40 Med ditt swärd skalt du nära dig, och skalt tjena dinom broder: Och det skall ske, at du skalt ock warda en herre, och rifwa hans ok af dinom halse. 41 Och Esau wardt wred uppå Jacob, för wälsignelsens skull, der hans fader honom med wälsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden warder snart kommandes, at min fader måste få sorg, ty jag will dräpa min broder Jacob. 42 Då wardt Rebecka sagdt om dessa hennes större sons Esaus ord: Och sände bort, och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade til honom: Si, din broder Esau hotar dig, at han will dräpa dig. 43 Och hör nu mina röst, min son, gör dig redo, och fly til min broder Laban i Haran. 44 Och blif en tid lång när honom, til dess dins broders grymhet återwänder. 45 Och til dess hans wrede wändes ifrå dig, och förgäter det du honom gjort hafwer; så will jag sedan sända, och låta hemta dig dädan: Hwi skulle jag mista eder båda på en dag? 46 Och Rebecka sade til Isaac: Mig ledes wid at lefwa, för Hets döttrars skull: Om Jacob tager hustru af Hets döttrar, hwilka äro såsom dessa landsens döttrar, efter hwad skall jag lefwa?
Copyright information for SweKarlXII