Hebrews 6

Affalls fara. Hoppets, ordet kraft.

Derföre wilje wi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett christeligt lefwerne, och taga det före, som till fullkomligheten drager: icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till tron på Gud; Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den ewiga domen. Och det wilje wi göra, om Gud annars det tillstäder. Ty det är omöjligt, att de som en gång upplyfte äro, och smakat hafwa den himmelska gåfwan, och delaktige wordne äro af den Heliga Anda; Och smakat hafwa det goda Guds ord, och den tillkommande werldens kraft: Om de affalla, och på nytt sig sjelfwom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring. Ty jorden som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqwäma örter, som henne bruka, hon får wälsignelse af Gud. Men den törne och tistel bär, hon är oduglig, och närmast förbannelsen; hwilkens ändalykt är, att hon skall brännas. Men wi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det saligheten närmare är; ändock wi så tala. 10 Ty Gud är icke orättwis, att Han förgäter eder gerning och arbete i kärleken, som I bewisat hafwer på Hans namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen. 11 Men wi begäre, att hwar och en af eder densamma flit bewisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan. 12 Att I cke tröge blifwen, utan deras efterföljare, som genom tron och långmodighet få det arf, som utlofwadt är. 13 Ty när Gud lofwade Abraham, då Han ingen större hade, der Han wid swärja kunde, swor Han wid sig sjelf, 14 Och sade: Sannerligen, jag will wälsigna dig, och föröka dig. 15 Ock så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofwadt war. 16 Ty menniskorna swärja wid den der större är än de; och dem emellan blifwer en ände på alla trätor, om det stadfäst blifwer med en ed. 17 Men då Gud wille rikeligen bewisa arfwingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade Han der en ed uppå: 18 Att wi genom tu owikeliga ting, i hwilka omöjligt är, att Gud ljuga skulle , en stark tröst hafwa skulle, wi som dertill flytt hafwa, att wi måtte få det hopp, som tillbjudet är; 19 Hwilket wi hålla såsom ett säkert och fast wår själs ankare; det ock ingår intill det, som innanför förlåten är. 20 Dit Förelöparen för oss ingången är, JEsus, en Öfwersteprest worden till ewig tid, efter Melchisedeks sätt.
Copyright information for SweKarlXII