Joel 1

Landet öde. Fasta påbjudes.

Detta är HERrans ord, som skedde til Joel, Pethuels son. Hörer detta, I äldste, och akter häruppå, alle inbyggare i landena; om något sådant skedt är i edar tid, eller i edra fäders tid? Säger edrom barnom deraf, och låter edor barn säga det för sin barn; och de samma barnen för sina efterkommande; Nämliga: Hwad efter gräsmatken blifwer qwart, det upäter gräshoppan; och hwad gräshoppan igen blifwa låter, det äter flogmatken; och hwad flogmatken blifwa låter, det fräter lusen. Waker up, I druckne, och gråter, och jämrer eder, alle windrinkare, efter must; ty han är eder ifrån edar mun borttagen. Ty ett mägtigt folk och otaligt drager hit up uti mitt land; det hafwer tänder lika som ett lejon, och oxlatänder lika som en lejinna. Det samma föröder min wingård, afbryter min fikonaträ, barkar dem, och förkastar dem, så at deras qwistar äro hwite wordne. Jämra dig, lika som en jungfru, den en säck uppå drager för sin brudgummas skull; Ty spisoffer och drickoffer är borto ifrå HERrans hus; Presterne, HERrans tjenare, sörja. 10 Marken är förödd, och åkren står ömkeliga; kornet är förderfwadt, winet står jämmerliga, och oljan klageliga. 11 Åkermännerne se skröpliga ut, och wingårdsmännerne gråta, för hwetes och korns skull, at utaf markene intet inbergas kan. 12 Så stå ock winträn jämmerliga, och fikonaträn klageliga; dertil granatträ, palmträ, äpleträ, och all trä på markene äro förtorkad; ty menniskornas fröjd är til sorg worden. 13 Omgjorder eder, och gråter, I Prester; jämrer eder, I altarens tjenare; går in, och ligger i säcker, I mins Guds tjenare; ty både spisoffer och drickoffer är borto af edars Guds hus. 14 Helger ena fasto, kaller tilhopa menigheten; församler de äldsta, och alla landsens inbyggare, til HERrans edars Guds hus, och roper til HERran: 15 Ack, we den dagen! ty HERrans dag är hardt när, och kommer såsom ett förderf ifrå dem Allsmägtiga. 16 Så skall maten för wår ögon borttagen warda, och ifrå wår Guds hus fröjd och glädje. 17 Säden är bortrottnad i jordene, kornhusen stå öde, ladorna förfalla; ty kornet är förderfwadt. 18 O! huru suckar boskapen? Fät råmar, ty de hafwa ingen bet, och fåren försmäkta. 19 HERre, dig åkallar jag; ty elden hafwer afbränt de lustiga planar i öknene, och lågen hafwer uptändt all trä på markene. 20 Ja, wilddjuren ropa också til dig; ty wattubäckerna äro uttorkade, och elden hafwer förbränt de lustiga planar i öknene.
Copyright information for SweKarlXII