Luke 8

Ordets åhörares art. Hafwets storm. Män, swin besatte. Blodgång. Jairi dotter.

Och det begaf sig derefter, at han wandrade i städer och byar, redikade och förkunnade Evangelium om Guds rike; och de tolf med honom: Dertil några qwinnor, som han hade helbregda gjort ifrå de onda andar och krankheter, nämliga: Maria, som kallas Magdalena, af hwilka sju djeflar utgångne woro; Och Joanna, Chuse hustru, Herodis fogdes, och Susanna, och många andra, som honom tjente af sina ägodelar. Då nu mycket folk kom tilhopa, och utaf städerna sökte til honom, talade han genom liknelse: En sädesman gick ut til at så sina säd; och wid han sådde, föll somt wid wägen, och wardt förtrampadt, och foglarne under himmelen åto det. Och somt föll på hälleberget, och då det upgick, förtorkades det; ty det hade ingen wätsko. Och somt föll ibland törne, och törnen gingo med up, och förqwafde det. Och somt föll i goda jord, och det gick up, och gjorde hundradefall frukt. Då han deta sade, ropade han: Den der hafwer Öron til at höra, han höre. Då frågade honom hans Lärjungar, hurudana denna liknelsen war. 10 Han sade til dem: Eder är gifwet weta Guds rikes hemlighet, men dem androm genom liknelse; på det at ändock de se, skola de likwäl icke se, och ändock de höra, skola de likwäl icke förstå. 11 Så är nu denna liknelsen. Säden är Guds ord; 12 Men de som wid wägen, det äro de som höra; sedan kommer djefwulen, och tager bort ordet utu deras hjerta, at de icke tro skola, och blifwa frälste. 13 Men de som på hälleberget, det äro de, som när de höra, anamma de ordet med glädje, och de hafwa inga rötter; de der tro til en tid, och då frestelsen påkommer, falla de derifrå. 14 Men det som föll ibland törnen, äro de som höra; och gå bort, och warda förqwafde af omsorger, och rikedomar, och lifsens wällust; och bära ingen frukt. 15 Men det uti goda jord, äro de som höra ordet, och behålla det uti ganska godt hjerta; och bära frukt i tålamod. 16 Men ingen uptänder et ljus, och skyler det under något kar, eller sätter under bänken; utan sätter det på ljusastakan, at de, som ingå, skola få se ljuset. 17 Ty det är intet lönligit, som icke skall warda upenbart; och intet fördoldt, det icke skall kunnigt warda, och upkomma skall i ljuset. 18 Ser fördenskull til, huru I hören; ty den der hafwer, honom warder gifwet, och den der intet hafwer, det han menar sig hafwa, det skall ock tagas ifrå honom. 19 Så gingo til honom hans moder och hans bröder; och kunde dock icke komma til honom, för folkets skull. 20 Då wardt honom bodadt, och sagdt: Din moder och dine bröder stå härute, och wilja se dig. 21 Swarade han, och sade til dem: Min moder och mine bröder äro desse, som höra Guds ord, och görat. 22 Så begaf det sig på en dag, at han steg uti et skepp, med sina Lärjungar, och sade til dem: Låt oss fara öfwer sjön. Och de lade utaf. 23 Sedan, wid de foro öfwer, somnade han; och der reste up et stort wäder på sjön; och de förfyltdes, och woro i stor fara. 24 Så gingo de til, och wäckte honom up, sägande: Mästar, Mästar, wi förgås. Då stod han up, och näpste wädret och watnens wåg; och så wände det igen, och blef stilla. 25 Och han sade til dem: Hwar är edar tro? Men de fruktade, och förundrade, sägandes emellan sig: Ho må denne wara? Ty han bjuder både wädrena och watnena; och de lyda honom. 26 Och de foro til de Gadareners engd, hwilken är twärtöfwer Galileen. 27 Och då han utgången war af skeppet på landet, mötte honom en man utaf staden, wilken hade haft djefwulen i lång tid; och han hade inga kläder på, ej heller blef i husen, utan i grifter. 28 Då han såg JESum, ropade han, och föll ned framför honom, och sade med höga röst: Hwad hafwer jag göra med dig, JESu, dens högstas Guds Son? Jag beder dig, at du icke qwäl mig. 29 Ty han böd dem orena andanom, at han skulle fara ut af mannenom; ty han hade länge plågat honom; och han wardt bunden i kedjor, och förwarad i fjättrar, och slet sönder banden, och wardt drifwen af djefwulen bort i öknen. 30 Då frågade JESus honom, och sade: Hwad är ditt namn? Han sade: Legio; ty månge djeflar woro inkomne i honom. 31 Och de bådo honom, at han icke skulle bjuda dem fara uti afgrunden. 32 Men der war en stor swinahjord, som der gick och födde sig på berget. Då bådo de honom, at han wille tilstädja dem fara in i swinen; och han tilstadde dem det. 33 Då foro djeflarna utu menniskone, och foro in uti swinen; och hjorden brådstörte sig uti sjön, och fördränkte sig. 34 Men när de, som waktade swinen, sågo hwad der skedde, flydde de, och båro tidenden i staden, och på bygdena. 35 Då gingo de ut, til at se hwad der skedt war, och kommo til JESum; och funno mannen, der djeflarne utaf farne woro, klädd och wid sin sinne, sittandes wid JESu fötter; och wordo förfärade. 36 Och de som det sett hade, förkunnade dem desslikes, huruledes den besate war helbregda worden. 37 Och hele hopen af de Gadareners omliggande bådo honom, at han wille fara ifrå dem; ty dem war en stor räddhoge påkommen. Då steg han til skepps, och for tilbaka igen. 38 Men mannen, der djeflarna woro utaf farne, bad honom at han måtte blifwa när honom. Men JESus sände honom ifrå sig, sägandes: 39 Gack uti ditt hus igen, och säg utaf, huru stor ting Gud med dig gjort hafwer. Och han gick bort, och förkunnade öfwer hela staden, huru stor ting JESus hade gjort med honom. 40 Och det begaf sig, då JESus kom igen, undfick honom folket; ty alle wänte efter honom. 41 Och si, der kom en man, som het Jairus, och war en Öfwerste för Synagogon; han föll ned för JESu fötter, bedjandes honom, at han wille gå i hans hus; 42 Ty han hade ena enda dotter, wid tolf år gammal, och hon begynte själas; men i wägen, wid han gick dit, trängde honom folket. 43 Och en qwinna, som blodgång hade haft i tolf år, och hade förtärt allt hwad hon ägde på läkare, och kunde dock botas af ingom; 44 Hon gick bak efter, och tog på hans klädefåll; och strax stillades hennes blodgång. 45 Och JESus sade: Ho är den, som tog på mig? Då de alle nekade, sade Petrus, och de med honom woro: Mästar, folket tränger dig, och omakar dig, och du säger: Ho tog på mig? 46 Då sade JESus: Någor hafwer ju tagit på mig; ty jag kände, at kraft gick af mig. 47 Då qwinnan såg, at det icke war lönligit, kom hon skälfwandes, och föll ned för hans fötter, och förkunnade för allo folkena, för hwad saks skull hon hade tagit på honom, och huruledes hon blef strax helbregda. 48 Då sade han til henne: Var tröst, min dotter, din tro hafwer frälst dig; gack med frid. 49 Vid han ännu talade, kom en utaf Öfwerstans hus för Synagogon, sägandes til honom: Din dotter är död; gör icke Mästaren omak. 50 Då JESus hörde det ordet, sade han til pigones fader: Räds intet; utan tro allenast, och hon warder helbregda. 51 Då han kom i huset, stadde han ingom ingå med sig; utan Petrum, Jacobum och Johannem, och fadren och modren til pigona. 52 Men de greto alle, och jämrade sig öfwer henne. Då sade han: Gråter icke; pigan är icke död, men hon sofwer. 53 Då gjorde de spe af honom, wäl wetande, at hon war död. 54 Men han dref dem alla ut, och tog henne wid handena, och ropade, sägandes: Piga, stat up. 55 Och hennes ande kom igen, och hon stod strax up; och han böd gifwa henne mat. 56 Och hennes föräldrar förskräcktes. Men han böd dem, at de ingom säga skulle, hwad der skedt war.
Copyright information for SweKarlXII