Romans 9

Utkorelsen sker ej efter lekamlig förmån, men efter Guds nåd och ordning.

Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda; Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta. Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro; Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften; Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel; Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel; Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden; Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd. Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son. 10 Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, varom fader. 11 Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde), 12 Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre; 13 Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag. 14 Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det. 15 Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet. Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet. 17 Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land. 18 Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han. 19 Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja? 20 O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana? 21 Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder? 22 Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse; 23 På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet; 24 Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judo men, utan ock af Hedningomen; 25 Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn. Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn. 27 Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige. 28 Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene. 29 Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, Då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra. 30 Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigneten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer. 31 Men Israel, som for efter rättfärdignetenes lag, kom icke tillrättfärdighetenes lag.. 32 Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen; 33 Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
Copyright information for SweKarlXII