2 Chronicles 7

Och då Salomo utbedit hade, föll en eld af himmelen, och förtärde bränneoffret och annat offer; och  Herrans härlighet uppfyllde huset; Så att Presterna icke kunde ingå uti  Herrans hus, så länge  Herrans härlighet uppfyllde  Herrans hus. Och sågo all Israels barn elden falla neder, och  Herrans härlighet öfver huset, och föllo ned med ansigtet till jordena på golfvet, och tillbådo, och tackade  Herranom, att han är god, och hans barmhertighet varar till evig tid. Men Konungen och allt folket offrade för  Herranom. Ty Konung Salomo offrade tu och tjugu tusend nöt, och hundrade och tjugu tusend får; och vigde så Guds hus, både Konungen och allt folket. Men Presterna stodo i sine vakt, ock Leviterna med  Herrans strängaspel, som Konung David hade låtit göra till att tacka  Herranom, att hans barmhertighet varar till evig tid, med Davids psalmer, genom deras hand; och Presterna blåste i trummeterna emot dem, och hele Israel stod. Och Salomo helgade medelgården, som för  Herrans hus var; ty han hade der offrat bränneoffer, och det feta af tackoffrena; förty kopparaltaret, som Salomo hade göra låtit, kunde icke räcka till allt bränneoffret, spisoffret, och till det feta. Och Salomo höll på den samma tiden ena högtid i sju dagar, och hele Israel med honom, en ganska stor menighet, allt ifrå Hamath, intill Egypti bäck; Och höll på åttonde dagen ena församling; ty altarets vigning höllo de i sju dagar, och högtiden sammalunda i sju dagar. 10 Men på tredje och tjugonde dagen i sjunde månadenom lät han gå folket i deras hyddor, glädjandes och fröjdandes sig öfver allt det goda, som  Herren med David, Salomo och sino folke Israel gjort hade. 11 Allt så lyktade Salomo  Herrans hus, och Konungshuset, och allt det i hans hjerta kommet var, till att göra i  Herrans huse, och i sino huse, i goda måtto. 12 Och  Herren syntes Salomo om nattena, och sade till honom: Jag hafver hört dina bön, och utvalt mig detta rummet till ett offerhus. 13 Si, om jag igenlycker himmelen, så att intet regnar, eller jag bjuder gräshoppor uppfräta landet, eller låter en pestilentie komma ibland mitt folk; 14 Att de mitt folk ödmjuka, det efter mitt namn nämndt är; och de bedja och söka mitt ansigte, och omvända sig ifrå sina onda vägar; så vill jag af himmelen höra dertill, och förlåta dem deras synder, och bota deras land. 15 Så skola nu min ögon öppna vara, och min öron gifva akt på bönerna i desso rumme. 16 Och hafver jag nu utvalt och helgat detta hus, att mitt Namn skall vara der till evig tid, och min ögon och mitt hjerta skall vara der allstädes. 17 Och om du varder vandrandes för mig, såsom din fader David vandrat hafver, så att du gör allt det jag befaller dig, och håller min bud och rätter; 18 Så skall jag befästa dins rikes stol, såsom jag mig förbundit hafver med dinom fader David, sägandes: Dig skall icke fattas en man, som öfver Israel en herre vara skall. 19 Men om I afvänden eder, och öfvergifven mina rätter och bud, som jag eder förelagt hafver, och gången bort, och tjenen andra gudar, och tillbedjen dem; 20 Så skall jag utrota dem utu mitt land, som jag dem gifvit hafver; och detta hus, som jag mino Namne helgat hafver, skall jag bortkasta ifrå mitt ansigte, och skall gifva det till ett ordspråk och en fabel ibland all folk. 21 Och för desso huse, det aldrahögst vordet är, skola sig förskräcka alle de som der framom gå, och säga: Hvi hafver  Herren så farit med desso lande, och med desso huse? 22 Då skall man säga: Derföre, att de öfvergåfvo  Herran deras fäders Gud, den dem utur Egypti land fört hade, och togo sig andra gudar, och tillbådo dem, och tjente dem; derföre hafver han låtit allt detta onda komma öfver dem.
Copyright information for SweKarlXII1873