Deuteronomy 31

Och Mose gick bort, och talade dessa orden med hela Israel; Och sade till dem: Jag är i dag hundrade och tjugu åra gammal; jag kan icke mer ut och in gå; dertill hafver  Herren sagt till mig: Du skall icke gå öfver denna Jordan.  Herren din Gud skall sjelfver gå för dig; han skall sjelf förgöra dessa folk för dig, så att du skall taga dem in; Josua skall gå för dig deröfver, såsom  Herren sagt hafver. Och  Herren skall göra dem, såsom han gjort hafver Sihon och Og, de Amoreers Konungar, och deras lande, hvilka han förgjort hafver. När nu  Herren gifver dem för eder, så skolen I göra dem efter all de bud, som jag eder budit hafver. Varer tröste, och vid godt mod; frukter eder intet, och grufver eder intet för dem; ty  Herren din Gud skall sjelfver vandra med dig, och skall icke draga handena ifrå, ej heller förlåta dig. Och Mose kallade Josua, och sade till honom för hela Israels ögon: Var tröst, och vid godt mod; ty du skall föra detta folket i landet, som  Herren deras fäder svorit hafver dem att gifva; och skall utskifta det emellan dem. Men  Herren, som sjelfver går för eder, han skall vara med dig, och icke draga handena ifrå, icke heller förlåta dig; frukta dig intet, och förskräck dig intet. Och Mose skref denna lagen, och fick Presterna, Levi söner, som båro  Herrans förbunds ark, och allom Israels äldstom; 10 Och böd dem, och sade: Ju efter sju år, då friåret är, på löfhyddohögtiden, 11 Då hela Israel kommer till att bete sig för  Herranom dinom Gud, på det rum, som han utväljandes varder, skall du denna lagen låta utropa för hela Israel, för deras öron; 12 Nämliga för folkens församling, både för män och qvinnor, barn, och dinom främling som i dina portar är; på det att de skola höra och lära, huru de skola frukta  Herran sin Gud, och akta uppå, att de göra all denna lagsens ord; 13 Och att deras barn, som icke vetat, måga ock höra och lära, huru de skola frukta  Herran edar Gud i alla edra lifsdagar, som I på landena lefven, dit I öfver Jordan ingån, till att intaga det. 14 Och  Herren sade till Mose: Si, din dödstid är kommen; kalla Josua, och går in i vittnesbördsens tabernakel, att jag må gifva honom befallning. Mose gick åstad med Josua, och trädde in i vittnesbördsens tabernakel. 15 Och  Herren syntes i tabernaklet uti en molnstod, och samma molnstod stod i dörrene på tabernaklet. 16 Och  Herren sade till Mose: Si, du skall afsomna med dina fäder, och detta folket skall uppkomma, och skall löpa i horeri efter landsens främmande gudar, der de inkomma, och skola öfvergifva mig, och omintetgöra det förbund, som jag med dem gjort hafver. 17 Så skall min vrede förgrymma sig öfver dem på samma tiden, och jag skall öfvergifva dem, och fördölja mitt ansigte för dem, att de skola upptärde varda. Och när dem då mycken olycka och ångest öfverkommer, skola de säga: Hafver icke allt detta onda råkat på mig, efter Gud icke är med mig? 18 Men jag skall på den tiden förskyla mitt ansigte, för allt det ondas skull, som de gjort hafva, att de hafva vändt sig till andra gudar. 19 Så skrifver eder nu denna visona, och lärer henne Israels barn; och sätter henne i deras mun, att den visan blifver mig ett vittne ibland Israels barn; 20 Ty jag vill föra dem i landet, som jag deras fäder svorit hafver, der mjölk och hannog uti flyter; och när de äta och varda mätte och fete, så varda de sig vändande till andra gudar, och tjena dem och förhäda mig, och låta mitt förbund fara. 21 Och när dem då mycken olycka och ångest påkommer, så skall denna visan vara dem för ett vittnesbörd, den de icke skola förgäta utu deras säds mun; ty jag vet deras tankar, som de nu allaredo med omgå, förra än jag förer dem i landet, som jag svorit hafver. 22 Så skref Mose denna visona på samma tiden, och lärde henne Israels barn; 23 Och befallde Josua, Nuns sone, och sade: Var tröst och frimodig; förty du skall föra Israels barn i landet, som jag dem svorit hafver, och jag skall vara med dig. 24 Då Mose hade all denna lagsens ord utskrifvit i en bok, 25 Böd han Leviterna, som  Herrans vittnesbörds ark båro, och sade: 26 Tager denna lagsens bok, och lägger henne vid sidon på förbundsens ark,  Herrans edars Guds; på det att han skall vara der till ett vittne emot dig. 27 Förty jag känner dina olydighet och halsstyfhet; si, medan jag ännu i dag lefver med eder, hafven I olydige varit emot  Herranom; huru mycket mer efter min död? 28 Så låter nu tillhopakomma för mig alla de äldsta i edra slägter, och edra ämbetsmän, att jag må tala dessa orden för deras öron, och taga himmel och jord till vittne öfver dem. 29 Ty jag vet, att I efter min död skolen förderfvat, och gå utaf vägenom, den jag eder budit hafver; så skall eder vederfaras olycka derefter, derföre, att I hafven illa gjort för  Herrans ögon, och förtörnat honom genom edra händers gerningar. 30 Alltså talade Mose denna visones ord all ut, för hela Israels församlings öron.
Copyright information for SweKarlXII1873