Exodus 9

 Herren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger  Herren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig. Hvar du icke vill, utan förhåller dem länger; Si, så skall  Herrans hand varda utöfver din boskap på markene; öfver hästar, öfver åsnar, öfver camelar, öfver oxar, öfver får, med en ganska stor pestilentie. Och  Herren skall göra ett besynnerligit emellan de Israeliters boskap, och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det som Israels barn hafva. Och  Herren lade en tid före, och sade: I morgon skall  Herren göra detta på jordene. Och  Herren gjorde så om morgonen, och allahanda boskap blef död för de Egyptier; men af Israels barns boskap blef icke ett dödt. Och Pharao sände derefter, och si, der var icke ett blifvet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta vardt förstockadt, och släppte icke folket. Då sade  Herren till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao; Att stoft skall komma öfver hela Egypti land, och bölder och ond sår varda på menniskor, och på boskap i hela Egypti lande. 10 Och de togo sotet utaf skorstenen, och stodo för Pharao, och Mose stänktet upp åt himmelen. Då vordo bölder och ond sår på menniskom, och på boskapen; 11 Så att trollkarlarne icke kunde stå för Mose, för de bölders skull; ty på trollkarlarne voro ock så väl bölder, som på alla Egyptier. 12 Men  Herren förstockade Pharaos hjerta, så att han intet hörde dem, såsom  Herren Mose sagt hade. 13 Då sade  Herren till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger  Herren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig. 14 Annars vill jag i denna resone sända alla mina plågor öfver dig, öfver dina tjenare, och öfver ditt folk; att du skall förnimma, att i all land är ingen min like. 15 Förty nu vill jag uträcka mina hand, och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jordene. 16 Dock fördenskull hafver jag uppväckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt Namn kunnigt varda i all land. 17 Du förhåller ännu mitt folk, och vill icke släppat. 18 Si, jag vill i morgon på denna tiden låta komma ett mägtigt stort hagel, hvilkets like icke varit hafver i Egypten, ifrå den tid det funderadt vardt, intill nu. 19 Så sänd nu bort, och förvara din boskap, och allt det du på markene hafver; ty alla menniskor och boskap, som på markene funnen varder, och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifva döde. 20 Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade  Herrans ord, han lät sina tjenare och boskap fly in i husen; 21 Men hvilkas hjerta intet aktade  Herrans ord, de läto deras tjenare och boskap blifva på markene. 22 Då sade  Herren till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det haglar öfver hela Egypti land; öfver menniskor, öfver boskap, och öfver all gröda på markene i Egypti lande. 23 Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och  Herren lät dundra och hagla, så att elden flög på jordene. Alltså lät  Herren komma hagel öfver Egypti land; 24 Att hagel och eld foro ibland hvartannat så grufveliga, att dess like icke varit hade i hela Egypti lande, ifrå den tid att det med folk besatt vardt. 25 Och haglet slog i hela Egypti lande allt det på markene var, både menniskor och boskap, och slog allan grödan på markene, och sönderslog all trä på markene; 26 Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn voro, der haglade intet. 27 Då sände Pharao bort, och lät kalla Mose och Aaron, och sade till dem: Jag hafver i denna resone syndat;  Herren är rättfärdig, men jag och mitt folk äre ogudaktige. 28 Derföre beder  Herran, att Guds dunder och hagel återvänder, så vill jag släppa eder, och icke länger förhålla eder. 29 Mose sade till honom: När jag kommer utu stadenom, vill jag uträcka mina händer till  Herran, så skall dundret återvända, och intet hagel mera vara; på det du skall förnimma, att jorden är  Herrans. 30 Dock vet jag väl, att du och dine tjenare icke ännu frukten för  Herran Gud. 31 Så vardt då slaget linet och bjugget; ty bjugget var i ax gånget, och linet hade knoppat sig. 32 Men hvetet och rågen vardt icke slaget; förty det var sensäd. 33 Så gick då Mose ifrå Pharao ut af stadenom, och räckte sina händer ut till  Herran; och dundret och haglet vände igen, och regnet dröp intet mer på jordena. 34 Då nu Pharao såg, att regnet, och dundret, och haglet vände igen, syndade han ändå ytterligare, och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare. 35 Alltså vardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom  Herren sagt hade genom Mose.
Copyright information for SweKarlXII1873