Genesis 22

Sedan det skedt var, försökte Gud Abraham, och sade till honom: Abraham. Och han svarade: Här är jag. Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du kär hafver, och gack bort uti Moria land, och offra honom der till ett bränneoffer på ett berg, det jag dig sägandes varder. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och sadlade sin åsna, och tog med sig två drängar, och sin son Isaac, och högg sönder ved till bränneoffer, stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade. På tredje dagen hof Abraham sin ögon upp, och såg rummet långt ifrå. Och sade till sina drängar: Blifver I här med åsnanom, jag och pilten viljom gå dit bort, och när vi tillbedit hafvom, vilje vi komma igen till eder. Och Abraham tog veden till bränneoffret, och lade den på sin son Isaac: Men han tog elden och knifven i sina hand, och gingo så både tillsamman. Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham svarade: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och veden, hvar är nu fåret till bränneoffret? Abraham svarade: Gud förser väl fåret, min son, till bränneoffret: Och de gingo både tillsamman. Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare, och lade veden deruppå; bandt sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofvan på veden. 10 Och uträckte sina hand, och tog till knifven, att han skulle slagta sin son. 11 Då ropade honom  Herrans Ängel af himmelen och sade: Abraham, Abraham. Han svarade: Här är jag. 12 Han sade: Kom intet dina hand vid pilten, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, och hafver icke skonat din enda son för mina skull. 13 Då hof Abraham sin ögon upp, och såg en vädur bak sig, bekajad med hornen uti en törnebuska: Och gick dit, och tog den väduren, och offrade honom till ett bränneoffer i sins sons stad. 14 Och Abraham kallade det rummet,  Herren ser; af hvilko man ännu i dag säger: På berget, der  Herren sedd varder. 15 Och  Herrans Ängel ropade åter till Abraham af himmelen, 16 Och sade: Jag hafver svorit vid mig sjelf, säger  Herren, efter du detta gjorde, och icke skonade din enda son, 17 Att jag skall välsigna, och föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på hafsens strand: Och dina säd skall besitta sina fiendars portar. 18 Och i dine säd skall allt folk på jordene välsignadt varda; derföre, att du mine röst lydt hafver. 19 Sedan gick Abraham till drängarna igen, och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der. 20 Då detta så skedt var, begaf sig, att Abraham vardt sagdt: Si, Milca hafver ock födt barn dinom broder Nahor; 21 Nemliga Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemuel, af hvilkom de Syrier komne äro: 22 Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel. 23 Men Bethuel födde Rebecka. Dessa åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder. 24 Och hans frilla benämnd Rehuma födde ock, nemliga Tebah, Gaham, Thahas och Maacha.
Copyright information for SweKarlXII1873