Hebrews 6

Derföre vilje vi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett Christeligit lefverne, och taga det före som till fullkomligheten drager; icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till trona på Gud; Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den eviga domen. Och det vilje vi göra, om Gud annars det tillstäder. Ty det är omöjeligit att de, som en gång upplyste äro, och smakat hafva den himmelska gåfvan, och delaktige vordne äro af den Helga Anda; Och smakat hafva det goda Guds ord, och den tillkommande verldenes kraft; Om de affalla, och på nytt sig sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring. Ty jorden, som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqväma örter som henne bruka, hon får välsignelse af Gudi; Men den törn och tistel bär, hon är odugelig, och närmast förbannelsen; hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas. Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är; ändock vi så talom. 10 Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter edra gerning och arbete i kärlekenom, som I bevisat hafven på hans Namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen. 11 Men vi begäre, att hvar och en af eder den samma flit bevisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan; 12 Att I icke tröge blifven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få det arf, som utlofvadt är. 13 Ty när Gud lofvade Abrahe, då han ingen större hade der han vid svärja kunde, svor han vid sig sjelf, 14 Och sade: Sannerliga, jag vill välsigna dig, och föröka dig. 15 Och så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofvadt var. 16 Ty menniskorna svärja vid den der större är än de, och dem emellan blifver en ände på alla trätor, om det stadfäst blifver med en ed. 17 Men då Gud ville rikeliga bevisa arfvingomen till löftet sins uppsåts fasthet, lade han der en ed uppå; 18 Att vi genom tu ovikelig ting, i hvilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle, ena starka tröst hafva skullom, vi som dertill flytt hafve, att vi måtte få det hopp som tillbudet är; 19 Hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fast vår själs ankare; det ock ingår intill det som innanför förlåten är; 20 Dit Förelöparen för oss ingången är, Jesus, en öfverste Prest vorden till evig tid, efter Melchisedeks sätt.
Copyright information for SweKarlXII1873