Isaiah 1

Detta är Esaia syn, Amos sons, den han såg om Judo och Jerusalem, uti Ussia, Jothams, Ahas och Jehiskia, Juda Konungars, tid. Hörer, I himlar, och du jord, fattat med öronen; ty  Herren talar: Jag hafver uppfödt barn, och upphöjt, och de äro mig affällige vordne. En oxe känner sin herra, och en åsne sins herras krubbo; men Israel känner det intet, och mitt folk förstår det intet. Ack! ve det syndiga folket; det folket af stor misshandel, den arga säden, de skadeliga barnen, som öfvergifva  Herran, försmäda, den Heliga i Israel, och vända tillbaka. Hvad skall man mer slå eder, medan I afviken ju desto mer? Hela hufvudet är krankt, hela hjertat är försmäktadt. Ifrå fotbjellet allt upp till hufvudet är der intet helt uppå; utan sår, svullnad och etterböld, de der intet plåstrade, eller förbundne, eller med olja mökte äro. Edart land är öde; edra städer äro uppbrände med eld; främmande förtära eder åker för edor ögon, och han är öde, såsom det de främmande förhärjat hafva. Men hvad ännu qvart är af dottrene Zion, det är lika som en hydda uti enom vingård, och såsom en vaktebod uti stubbåkren; såsom en förhärjad stad. Om  Herren Zebaoth icke läte oss något litet igenblifva, så vore vi lika som Sodom, och lika som Gomorra. 10 Hörer  Herrans ord, I Sodomitiske Förstar; fatta med öronen vår Guds lag, du Gomorriska folk. 11 Hvad skall jag med edart myckna offer? säger  Herren; jag är mätt af vädrars bränneoffer, och af de göddas talg, och hafver ingen lust till oxars, lambars och bockars blod. 12 Då I kommen in till att te eder för mig; ho äskar sådant af edra händer, att I skullen träda in uppå mina gårdar? 13 Hafver icke mer spisoffer fram fåfängt; rökverk är mig styggeligit; nymånader och Sabbather, då I sammankommen, må jag icke lida; ty I bedrifven afguderi och våld i dem. 14 Min själ hatar edra nymånadar och årstider; jag är ledse dervid, jag orkar icke lida dem. 15 Och om I än uträcken edra händer, så bortgömmer jag dock min ögon ifrån eder; och om I än mycket bedjen, så hörer jag eder dock intet; ty edra händer äro fulla med blod. 16 Tvår eder, görer eder rena, lägger bort edart onda väsende ifrå min ögon; vänder igen af det onda; 17 Lärer göra det godt är, farer efter det som rätt är, hjelper dem förtryckta, skaffer dem faderlösa rätt, och hjelper enkones sak. 18 Så kommer då sedan, och låter oss gå med hvarannan till rätta, säger  Herren: Om edra synder än voro blodröda, så skola de dock varda snöhvita; och om de än voro såsom rosenfärga, så skola de dock varda såsom en ull. 19 Viljen I höra mig, så skolen I nyttja landsens goda. 20 Viljen I ock icke, utan ären ohörsamme, så skolen I af svärd förtärde varda; ty  Herrans mun säger det. 21 Huru kommer det till, att den fromme staden är vorden en sköka? Han var full med rätthet, rättvisan bodde derinne; men nu mördare. 22 Ditt silfver är vordet slagg, och ditt vin förmängdt med vatten. 23 Dine Förstar äro affällige, och tjufvars stallbröder; de taga alle gerna gåfvor, och fara efter skänker; dem faderlösa skaffa de icke rätt, och enkones sak kommer intet inför dem. 24 Derföre säger Herren,  Herren Zebaoth, den mäktige i Israel: Ack ve! Jag måste trösta mig igenom mina fiendar, och hämna mig igenom mina ovänner; 25 Och måste vända mina hand emot dig, och utrensa ditt slagg som aldrarenast, och borttaga allt ditt tenn; 26 Och gifva dig åter domare igen, såsom de voro tillförene, och rådherrar, såsom i begynnelsen; då skall du heta rättvisones stad, och en from stad. 27 Zion måste igenom rätt förlossad varda, och hans fångar igenom rättfärdighet; 28 Att de öfverträdare och syndare skola tillsamman sönderkrossade varda, och de, som öfvergifva  Herran, förgås. 29 Ty de måste komma på skam öfver de ekar, der I lust till hafven, och blygas öfver de lustgårdar, som I utväljen; 30 När I varden såsom en ek med torr löf, och såsom en lustgård utan vatten; 31 När beskärmet varder såsom blår, och dess verk såsom en gnista; och både tillhopa brinnen, så att ingen utsläcker det.
Copyright information for SweKarlXII1873