Jeremiah 10

Hörer hvad  Herren säger till eder, I af Israels hus. Detta säger  Herren: I skolen icke lära Hedningarnas sätt, och skolen intet frukta eder för himmelens tecken, såsom Hedningarna frukta. Ty Hedningarnas gudar äro icke utan fåfängelighet; de hugga ett trä i skogenom, och mästaren gör det till med en yxa; Och pryder det med silf och guld, och fäster det vid, med naglar och hamrar, att det icke omkullfalla skall. Sådant är nu intet annat, än öfverdragna stodar; de kunna intet tala; så måste man ock bära dem; ty de kunna intet gå. Derföre skolen I intet frukta eder för dem; förty de kunna hvarken hjelpa eller stjelpa. Men dig,  Herre, är ingen lik; du äst stor, och ditt Namn är stort, och du kan det bevisa med gerningarna. Ho skulle icke frukta dig, du Hedningarnas Konung? Dig skall man ju lyda; ty ibland alla Hedningarnas visa, och i all Konungarike, är ingen din like. De äro allesamman dårar och galne; ty ett trä måste ju vara en platt fåfäng Gudstjenst. Silfskifvor förer man till på hafvet; guld ifrån Uphas, af mästare och guldsmeder beredt; gult silke och purpur kläder man uppå dem, och äro alltsammans slöga, mäns verk. 10 Men  Herren är en rätt Gud, en lefvandes Gud, en evig Konung; för hans vrede bäfvar jorden, och Hedningarna kunna icke fördraga hans trug. 11 Så säger nu alltså till dem: De gudar, som himmel och jord icke gjort hafva, förgånge af jorden, och under himmelen. 12 Men han hafver gjort jordena genom sina kraft, och verldenes krets beredt genom sina vishet; och utsträckt himmelen genom sitt förstånd. 13 Då han dundrar, så är mycket vatten under himmelen, och drager upp dimbona ifrå jordenes anda; han gör ljungelden i regnet, och låter vädret kommer ifrå hemlig rum. 14 Alla menniskor äro dårar med sine konst, och alle guldsmeder stå med skam med sin beläte; ty deras beläte äro bedrägeri, och hafva intet lif. 15 Det är alltsammans ett fåfängt och bedrägeligit verk; de måste förgås, då de hemsökte varda. 16 Men sådan är icke han, som Jacobs lott är; utan han är den som all ting skapat hafver, och Israel är hans arfvedel; han heter  Herren Zebaoth. 17 Tag din handel bort utu landena, du som bor i den fasta (staden). 18 Ty så säger  Herren: Si, jag skall i denna resone bortslunga landsens inbyggare, och så plåga dem, att de det känna skola. 19 Ack! min jämmer och hjertans sorg; men jag tänker, att det är min plåga; jag måste lida henne. 20 Mitt tjäll är förstördt, och all min tåg äro sönder; min barn äro borto, och icke mer för handene; ingen upprättar min hyddo igen, och mitt tjäll slår ingen upp igen. 21 Ty herdarna äro till dårar vordne, och fråga intet efter  Herran; derföre kunna de ock intet rätt lära, utan förskingra hjorden. 22 Si, ett rykte kommer, och ett stort bäfvande af det landet norrut, att Juda städer skola ödeläggas, och till drakaboningar varda. 23 Jag vet,  Herre, att menniskones väg står icke till henne; och det står i ingens mans magt, huru han vandra eller sin gång styra skall. 24 Näps mig,  Herre, dock med måttelighet, och icke uti dine grymhet; på det du icke skall platt göra mig till intet. 25 Men gjut dina vrede ut öfver Hedningarna som intet känna dig, och öfver de slägte som intet åkalla ditt Namn: ty de hafva uppfrätit och uppsvulgit Jacob; de hafva gjort en ända med honom, och hans boning förödt.
Copyright information for SweKarlXII1873