Job 19

Job svarade, och sade: Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom? I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig. Far jag vill, så far jag mig vill. Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek. Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn. Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt. Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig. Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud. 10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä. 11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda. 12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo. 13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne. 14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig. 15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon. 16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun. 17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn. 18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig. 19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig. 20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder. 21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig. 22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda? 23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda; 24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten: 25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene; 26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud. 27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte; 28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom? 29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Copyright information for SweKarlXII1873