Job 2

Det begaf sig på en dag, då Guds barn kommo, och trädde fram för  Herran, att Satan ock kom med dem, och trädde fram för  Herran. Då sade  Herren till Satan: Hvadan kommer du? Satan svarade  Herranom, och sade: Jag hafver farit genom landet allt omkring.  Herren sade till Satan: Hafver du icke gifvit akt på min tjenare Job? Ty hans like är icke i landena, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda, och står ännu i sine fromhet; och du eggade mig, att jag utan sak hafver förderfvat honom. Satan svarade  Herranom, och sade: Hud för hud, och allt det en man hafver, låter han för sitt lif. Men räck ut dina hand, och kom vid hans ben och kött; det gäller, han skall välsigna dig i ansigtet.  Herren sade till, Satan: Si, han vare i dine hand; dock skona hans lif. Då for Satan ut ifrå  Herrans ansigte, och slog Job med ond sår, ifrå hans fotablad upp till hans hjessa. Och han tog ett stycke af en potto, och skrapade af sig dermed, och satt i asko. Och hans hustru sade till honom: Står du ännu i dine fromhet? Välsigna Gud, och dö. 10 Men han sade till henne: Du talar såsom de dåraktiga qvinnor tala. Hafve vi fått godt af Gudi, skole vi ock icke anamma det onda? Uti allt detta syndade Job icke med sina läppar. 11 Då nu tre Jobs vänner hörde all den olycka, som öfver honom kommen var, kommo de hvar af sin stad: Eliphas af Thema, Bildad af Suah, och Zophar af Naema; ty de vordo öfverens, att de skulle komma och ömka sig öfver honom, och trösta honom. 12 Och då de upphofvo sin ögon långt ifrå, kände de honom intet; och upphofvo sina röst, och greto, och hvardera ref sin kläder sönder, och kastade jord på sin hufvud upp åt himmelen; 13 Och såto med honom på jordene i sju dagar och sju nätter, och talade intet med honom; ty de sågo, att hans sveda var ganska stor.
Copyright information for SweKarlXII1873