Job 33

Hör dock, Job, mitt tal, och gif akt på all min ord. Si, jag låter min mun upp, och min tunga skall tala i minom mun; Mitt hjerta skall tala rätt, och mine läppar skola säga ett rent förstånd. Guds Ande hafver gjort mig, och dens Allsmägtigas Ande hafver gifvit mig lif. Kan du, så svara mig; kom fram jemte mig. Si, jag hörer Gudi till, såsom du säger, och utaf jord är jag också gjord. Dock du torf icke förfäras för mig, och min hand skall icke vara dig för svår. Du hafver talat för min öron; dins ords röst måste jag höra. Jag är ren och utan all last, oskyldig, och hafver ingen synd. 10 Si, han hafver funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fienda; 11 Han hafver satt min fot i stocken, och förvarat alla mina vägar. 12 Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke äst rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska. 13 Hvi vill du träta med honom, att han icke gör dig räkenskap på allt det han gör? 14 Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är. 15 Uti synenes dröm om nattene, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofva på sängene; 16 Då öppnar han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem; 17 På det han skall vända menniskona ifrån olycko, och förvara henne för öfvermod. 18 Han skonar hennes själ för förderf, och hans lif, att det icke skall falla i svärdet; 19 Och näpser honom med sveda uppå hans säng, och all hans ben mägteliga; 20 Och far så med honom, att honom vämjes vid maten, och hans sjal icke hafver lust till att äta. 21 Hans kött försvinner, så att man intet ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem; 22 Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda. 23 Om nu en Ängel, en af tusende, trädde fram för honom, till att förkunna menniskone Guds rättfärdighet; 24 Då skall han förbarma sig öfver honom, och säga: Han skall förlossad varda, att han icke skall fara neder i förderfvet; ty jag hafver funnit en försoning. 25 Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen, och låt honom åter varda ung igen. 26 Han skall bedja Gud, den skall bevisa honom nåder; han skall se sitt ansigte med glädje, och skall vedergälla menniskone hennes rättfärdighet. 27 Han skall för menniskomen bekänna, och säga: Jag hafver syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt. 28 Han hafver förlossat mina själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset. 29 Si, allt detta gör Gud två eller tre gångor med hvarjom och enom; 30 På det han skall hemta hans själ igen utu förderfvet; och upplyser honom med de lefvandes ljuse. 31 Gif akt häruppå, Job, och hör härtill, och tig, att jag må tala. 32 Men hafver du något att tala, så svara mig. Säg, äst du rättfärdig; jag vill gerna hörat. 33 Hafver du ock intet, så hör mig, och tig; jag vill lära dig visdom.
Copyright information for SweKarlXII1873