Job 7

Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls? Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute; Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna. När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret. Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden. Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan. Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda; Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag. Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; 10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde. 11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse. 12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig? 13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig. 14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse; 15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden. 16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige. 17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne? 18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid. 19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott? 20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga? 21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Copyright information for SweKarlXII1873