Joshua 22

Då kallade Josua till sig de Rubeniter och Gaditer, och den halfva slägtena Manasse. Och sade till dem: I hafven hållit allt det Mose  Herrans tjenare eder budit hafver, och lydt mine röst i allt det jag hafver budit eder. I hafven icke öfvergifvit edra bröder nu i en lång tid, allt intill denna dag; och hafven blifvit vid  Herrans edars Guds bud. Efter nu  Herren edar Gud hafver låtit edra bröder komma till ro, såsom han dem sagt hade; så vänder nu om igen, och drager till edra hyddor i edars arfs land, som Mose  Herrans tjenare eder gifvit hafver på hinsidon Jordan; Allenast tager der vara uppå granneliga, att I gören efter de bud och lag, som Mose  Herrans tjenare eder budit hafver; att I älsken  Herran edar Gud, och vandren uppå alla hans vägar, och hållen hans bud, och hållen eder intill honom, och tjenen honom af allo hjerta, och af allo själ. Så välsignade Josua dem, och lät gå dem; och de gingo till deras hyddor. Den halfva slägtene Manasse hade Mose gifvit i Basan; den andra hälftene gaf Josua ibland deras bröder på desso sidone Jordan, vestantill. Och då han lät dem gå till deras hyddor, och hade välsignat dem, Sade han till dem: I kommen hem igen med stora ägodelar till edra hyddor, med ganska mycken boskap, silfver, guld, koppar, jern och kläder; så skifter nu edra fiendars rof med edra bröder. Och så vände de Rubeniter och Gaditer, och den halfva slägten Manasse, om igen, och gingo ifrån Israels barn af Silo, som i Canaans land ligger, att de skulle draga in i Gileads land till deras arfs land, det de till arfs fått hade af  Herrans befallning genom Mose. 10 Och då de kommo till de högar vid Jordan, som i Canaans land ligga, byggde de samme Rubeniter, Gaditer, och halfva Manasse slägt, der vid Jordan ett stort skönt altare. 11 Då Israels barn hörde sägas: Si, Rubens barn, Gads barn, och den halfva slägten Manasse hafva byggt ett altare emot Canaans land, vid Jordans högar, på desso sidone vid Israels barn; 12 Församlade de sig hela menigheten i Silo, att de skulle draga upp till dem, och strida med dem; 13 Och sände till dem in uti Gileads land, Pinehas, Eleazars Prestens son; 14 Och med honom tio öfversta Förstar ibland deras fäders hus, af hvarjo Israels slägt en. 15 Och när de kommo till dem i landet Gilead, talade de med dem, och sade: 16 Så låter hela  Herrans menighet säga eder: Hvi synden I så emot Israels Gud; och vänden eder i dag ifrå  Herranom, dermed att I byggen eder ett altare, och fallen ifrå  Herranom? 17 Är oss icke nog med Peors missgerning, af hvilko vi ännu på denna dag icke renade äre; och en plåga kom i  Herrans menighet? 18 Och I vänden eder i dag bort ifrå  Herranom, och ären i dag affällige vordne ifrå  Herranom; på det han i dag eller morgon skall vredgas öfver hela Israels menighet. 19 Tycker eder, att edart arfs land är orent, så kommer hitöfver i det land, som  Herren hafver, der  Herrans tabernakel är, och tager arf ibland oss; och träder icke ifrå  Herranom, och ifrån oss, att I byggen eder ett altare, förutan  Herrans vårs Guds altare. 20 Förbröt icke Achan, Serahs son, sig på det spillgifna; och vreden kom öfver hela Israels menighet, och han umgalt icke sina synd allena? 21 Då svarade Rubens barn, och Gads barn, och den halfva slägten Manasse, och sade till de höfvitsmän och Förstar af Israel: 22  Herren den starke Gud,  Herren den starke Gud vet det, och Israel desslikes; är detta afträdning eller synd emot  Herran, så hjelpe han oss intet i dag. 23 Och om vi altaret fördenskull byggt hafve, att vi vilje vända oss ifrå  Herranom, offra deruppå bränneoffer och spisoffer, eller göra der tackoffer uppå, så hämnes det  Herren; 24 Och om vi icke det mycket heldre för denna sakens skull gjorde, och sade: I dag eller morgon måtte edor barn säga till vår barn: Hvad hafven I göra med  Herranom Israels Gud? 25  Herren hafver satt Jordan till ett landamäre emellan oss och eder; I Rubens och Gads barn, I hafven ingen del med  Herranom; och så måtte edor barn komma vår barn ifrå  Herrans fruktan. 26 Derföre sade vi: Låt oss bygga ett altare, icke till något offer eller bränneoffer; 27 Utan på det att det må vara ett vittnesbörd emellan oss och eder, och våra efterkommande, att vi måge tjena  Herranom för honom med vårt bränneoffer, tackoffer och annor offer; och edor barn icke behöfva i dag eller morgon säga till vår barn: I hafven ingen del med  Herranom. 28 När de nu vordo sägande till oss, eller våra efterkommande i dag eller morgon, så kunna de säga: Ser liknelsen till  Herrans altare, hvilket våre fäder gjort hafva; icke till offer eller bränneoffer, utan till ett vittnesbörd emellan oss och eder. 29 Bort det ifrån oss, att vi skulle träda ifrå  Herranom, så att vi i dag skulle vända oss ifrå  Herranom, och bygga ett altare till bränneoffer, och till spisoffer, och annor offer, förutan  Herrans vårs Guds altare, som står för hans tabernakel. 30 Då nu Pinehas Presten, och de öfverste för menighetene, Israels Förstar, som med honom voro, detta hörde, täcktes dem väl Rubens barnas, Gads, och den halfva Manasse slägts ord. 31 Och Pinehas, Prestens Eleazars son, sade till Rubens, Gads, och Manasse barn: I dag förstå vi, att  Herren är med oss, att I icke hafven syndat emot  Herran med denna gerning; nu hafven I frälst Israels barn utu  Herrans hand. 32 Så drog Pinehas, Prestens Eleazars son, och de öfverste, utu Gileads land, ifrå Rubens och Gads barn, åter in uti Canaans land, till Israels barn, och sade dem det igen. 33 Då behagade det Israels barnom väl, och lofvade Israels barnas Gud; och sade intet mer, att de ville draga upp emot dem till slags, till att förderfva landet, som Rubens och Gads barn uti bodde. 34 Och Rubens och Gads barn kallade det altaret, att det skall vara ett vittne emellan oss, och att  Herren är Gud.
Copyright information for SweKarlXII1873