Joshua 9

Då nu detta hördes intill alla de Konungar, som voro på den sidon Jordan, på bergom och i dalom, och i alla stora hafsens hamner, och när dem som voro invid Libanons berg, nämliga de Hetheer, Amoreer, Cananeer, Phereseer, Heveer och Jebuseer; Samkade de sig tillhopa endrägteliga, att de skulle strida emot Josua, och emot Israel. Men Gibeons inbyggare, då de hörde hvad Josua gjort hade med Jericho och Aj, Upptänkte de en list, gingo till och sände bådskap åstad, och togo gamla säcker på sina åsnar, och gamla slitna vinläglar, Och gamla lappade skor på sina fötter, och drogo gamla och rifna kläder uppå; och allt det bröd, som de togo med sig, var hårdt och mögladt; Och gingo till Josua i lägret vid Gilgal, och sade till honom, och till hela Israel: Vi äre komne fjerran af annor land; så görer nu ett förbund med oss. Då sade hela Israel till de Heveer: Kan hända, att du bor här ibland oss, huru kunne vi då göra förbund med dig? De sade till Josua: Vi äre dine tjenare. Josua sade till dem: Ho ären I; eller hvadan kommen I? De sade: Dine tjenare äro ganska fjerran komne af annor land, för  Herrans dins Guds Namns skull; ty vi hafve hört hans rykte, och allt det han i Egypten gjort hafver; 10 Och allt det han de två Amoreers Konungar på hinsidon Jordan gjort hafver, Sihon, Konungenom i Hesbon, och Og, Konungenom i Basan, som bodde i Astaroth. 11 Derföre sade våre äldste; och alle vårt lands inbyggare: Tager spisning med eder på resona, och går åstad emot dem, och säger till dem: Vi äre edre tjenare; så görer nu ett förbund med oss. 12 Detta vårt bröd, som vi togo med oss till spisning utu vår hus, var ännu färskt, då vi åstad forom till eder; men nu, si, det är hårdt och mögladt. 13 Och dessa vinläglarna fyllde vi nya; och si, de äro slitne; och denna vår kläder och skor äro gamla vordna för denna ganska långa resonas skull. 14 Då togo höfvitsmännerna af deras spisning, och frågade intet  Herrans mun. 15 Och Josua gjorde frid med dem, och ingick ett förbund med dem, att de skulle blifva lefvande; och de öfverste för menighetene svoro dem. 16 Men efter tre dagar, sedan de hade gjort förbundet med dem, kom för dem, att de voro hardt när dem, och skulle bo ibland dem. 17 Ty då Israels barn drogo framåt, kommo de tredje dagen till deras städer, hvilke så voro nämnde: Gibeon, Cephira, Beeroth och KiriathJearim. 18 Och de slogo dem intet, ty de öfverste för menighetene hade svorit vid  Herran Israels Gud; och hela menigheten knorrade emot de öfversta. 19 Då sade alle de öfverste för hela menighetene: Vi hafve svorit dem vid  Herran Israels Gud; derföre kunne vi intet komma vid dem. 20 Men det vilje vi göra dem; låtom dem lefva, att en vrede icke kommer öfver oss för edens skull, den vi dem gjort hafvom. 21 Och de öfverste sade till dem: Låtom dem lefva, att de måga vara vedahuggare och vattudragare för hela menighetene, såsom öfverstarna dem sagt hafva. 22 Då kallade dem Josua, och talade med dem, och sade: Hvi hafven I bedragit oss, och sagt: I ären ganska långt ifrån oss; ändock I bon ibland oss? 23 Derföre skolen I vara förbannade, så att af eder icke skall återvända trälar, som ved hugga, och vatten draga, till mins Guds hus. 24 De svarade Josua, och sade: Det hafver varit sagdt dina tjenare, att  Herren din Gud hafver budit sinom tjenare Mose, att han skall gifva eder detta hela landet, och förgöra för eder alla landsens inbyggare; då fruktade vi om våra själar för eder storliga, och gjorde detta. 25 Men nu, si, vi äre i dina händer; hvad dig tycker godt och rätt vara att göra med oss, det gör. 26 Och han gjorde dem så, och friade dem ifrån Israels barnas hand, att de icke slogo dem ihjäl. 27 Så gjorde Josua dem på samma dagen till vedahuggare och vattudragare för menighetene, och till  Herrans altare, allt intill denna dag, på det rum som han utväljandes vorde.
Copyright information for SweKarlXII1873