Psalms 102

En Bön dens eländas, när han bedröfvad är, och sin klagan för  Herranom utgjuter.  Herre, hör mina bön, och låt mitt ropande till dig komma. Fördölj icke ditt ansigte för mig; i nödene böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarliga. Ty mine dagar äro bortgångne såsom en rök, och mine ben äro förbrände såsom en brand. Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd. Mine ben låda vid mitt kött, af gråtande och suckande. Jag är lika som en pelikan i öknene; jag är lika som en stenuggla uti de förstörda städer. Jag vakar, och är såsom en ensam fogel på taket. Dagliga försmäda mig mine fiender, och de som mig bespotta, svärja vid mig. 10 Ty jag äter asko såsom bröd, och blandar min dryck med gråt; 11 För ditt hots och vredes skull; att du hafver upphöjt mig, och i grund nederslagit mig. 12 Mine dagar äro framgångne såsom en skugge, och jag borttorkas såsom gräs. 13 Men du,  Herre, blifver evinnerliga, och din åminnelse ifrå slägte till slägte. 14 Statt upp, och förbarma dig öfver Zion; ty det är tid, att du äst nådelig, och stunden är kommen. 15 Ty dine tjenare ville gerna, att det skulle bygdt varda, och sågo gerna, att dess sten och kalk tillredd vorde; 16 Att Hedningarna måtte frukta ditt Namn,  Herre, och alle Konungar på jordene dina äro; 17 Att  Herren bygger Zion, och låter se sig i sin äro. 18 Han vänder sig till de öfvergifnas bön, och försmår icke deras bön. 19 Det varde beskrifvet för de efterkommande; och det folk, som skall skapadt varda, skall lofva  Herran. 20 Ty han skådar af sine helga högd, och  Herren ser af himmelen på jordena; 21 Att han skall höra dens fångnas suckande, och förlossa dödsens barn; 22 På det de skola i Zion predika  Herrans Namn, och hans lof i Jerusalem; 23 När folken sammankomma, och Konungariken, till att tjena  Herranom. 24 Han tvingar på vägenom mina kraft; han förkortar mina dagar. 25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halfva dagar; dina år vara evinnerliga. 26 Du hafver tillförene grundat jordena, och himlarna äro dina händers verk. 27 De måste förgås, men du blifver; de skola alle föråldras såsom ett kläde; de skola förvandlade varda såsom en klädnad, när du förvandlar dem. 28 Men du blifver såsom du äst, och dine år taga ingen ända. Dina tjenares barn varda blifvande, och deras säd skall trifvas för dig.
Copyright information for SweKarlXII1873