Psalms 104

Lofva  Herran, min själ;  Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd. Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet. Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar; Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga; Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid. Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen. Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort. Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver. Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena. 10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta; 11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka. 12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna. 13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar. 14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene; 15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta; 16 Att  Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver. 17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn. 18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers. 19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång. 20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut; 21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi; 22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor. 23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen. 24  Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar. 25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur. 26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola. 27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid. 28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade. 29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen. 30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte. 31  Herrans ära är evig;  Herren hafver behag till sin verk. 32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de. 33 Jag vill sjunga  Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till. 34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af  Herranom. 35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ,  Herran. Halleluja.
Copyright information for SweKarlXII1873