Psalms 137

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte. Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro. Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor. Huru skulle vi sjunga  Herrans viso i främmande land? Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten. Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.  Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund. Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver. Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.
Copyright information for SweKarlXII1873