Psalms 41

En Psalm Davids, till att föresjunga. Säll är den, som låter sig vårda; om den fattiga; honom skall  Herren hjelpa i den onda tiden.  Herren skall bevara honom, och hålla honom i lifve, och låta honom gå väl på jordene, och icke gifva honom uti hans fiendars vilja.  Herren skall vederqvicka honom på hans sotesäng; du hjelper honom ifrån alla hans krankhet. Jag sade:  Herre, var mig nådelig; hela mina själ, ty jag hafver syndat emot dig. Mine ovänner talade ondt emot mig: När kan han dö, och hans namn förgås? De komma till att skåda, och menat dock intet af hjertat; utan söka något, det de lasta måga, gå bort och förat ut. Alle de som mig hata, tassla tillhopa emot mig, och tänka ondt öfver mig. De hafva beslutit ett skalkastycke öfver mig: När han ligger, skall han intet uppstå igen. 10 Och min vän, den jag mig betrodde, den mitt bröd åt, trampade mig under fötterna. 11 Men du,  Herre, var mig nådelig, och hjelp mig upp, så vill jag vedergälla dem. 12 Derpå märker jag, att du ett behag till mig hafver, att min fiende icke skall glädja sig öfver mig. 13 Men mig uppehåller du för mina fromhets skull, och ställer mig inför ditt ansigte evinnerliga. Lofvad vare  Herren, Israels Gud, ifrån nu, allt intill evighet. Amen, Amen.
Copyright information for SweKarlXII1873