Psalms 62

En Psalm Davids, för Jeduthun, till att föresjunga. Min själ väntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper. Ty han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är. Huru länge gån I så alle enom efter; att I mågen dräpa honom, såsom en lutande vägg, och en remnad mur? De tänka allenast, huru de måga förtrycka honom; vinnlägga sig om lögn, gifva god ord; men i hjertana banna de. Sela. Men min själ väntar allenast efter Gud; ty han är mitt hopp. Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm, att jag icke faller. När Gudi är min salighet, min ära, mins starkhets klippa; mitt hopp är till Gud. Hoppens uppå honom alltid; I folk, utgjuter edor hjerta för honom. Gud är vårt hopp. Sela. 10 Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock. De väga mindre än intet, så månge som de äro. 11 Förlåter eder icke uppå orätt och öfvervåld; håller eder icke till sådant, det intet värdt är. Faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå. 12 Gud hafver ett ord talat; det hafver jag ofta hört, att Gud allena mägtig är. Och du, Herre, äst nådelig; och lönar hvarjom och enom såsom han förtjenar.
Copyright information for SweKarlXII1873