Psalms 69

En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ. Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig. Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud. De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade. Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda. Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre,  Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud. Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd. Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom. 10 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig. 11 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill. 12 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af. 13 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig. 14 Men jag beder,  Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp. 15 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten; 16 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig. 17 Hör mig,  Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet; 18 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga. 19 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull. 20 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig. 21 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen. 22 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst. 23 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo. 24 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara. 25 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem. 26 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor. 27 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa. 28 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet. 29 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda. 30 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig. 31 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse. 32 Det skall bättre täckas  Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver. 33 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva. 34 Ty  Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna. 35 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres. 36 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem. Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
Copyright information for SweKarlXII1873