Psalms 71

 Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma. Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig. Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg. Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand. Ty du äst min tillflykt, Herre,  Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom. Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig. Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst. Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags. Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder. 10 Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa; 11 Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare. 12 Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig. 13 Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka. 14 Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof. 15 Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan. 16 Jag går i Herrans,  Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena. 17 Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under. 18 Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola. 19 Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik? 20 Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup. 21 Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen. 22 Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel. 23 Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig. 24 Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.
Copyright information for SweKarlXII1873