Psalms 90

En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte. Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet; Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn. Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt. Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar; Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas. Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste. Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte. Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal. 10 Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort. 11 Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet? 12 Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda. 13  Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig. 14 Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar. 15 Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve. 16 Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom. 17 Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
Copyright information for SweKarlXII1873