2 Macc 1

a 2. 2 Mos 2,24; 3 Mos 26,42

b 7. 2 Mack 4,7

c 8. 2 Mos 25,30.37.1 Mack 4,38.53; 2 Mack 8,33.10,3

d 9. 1 Mack 4,56.59; 2 Mack 10,5.14.1 Mack 6,1; 2 Mack 9,2; Se Vän i Ordförkl

e 18. 2 Mack 2,16; 19.3 Mos 6,13

f 20. Neh 2,6

g 24. Dan 9,4

h 25. 5 Mos 14,2

i 27. Bar 2,13

j 29. 2 Mos 15,17; 5 Mos 30,3; 2 Sam 7,10; Neh 1,8; Ps 44,3; Bar 2,28; 2 Mack 2,18

Två brev från judarna i Jerusalem till judarna i Egypten med uppmaning att fira tempelinvigningsfesten.

1 De judiska bröderna i Jerusalem och det judiska landet hälsa de judiska bröderna i Egypten och önska dem god lycka.

2 Må Gud förläna eder allt gott och tänka på sitt förbund med sina trogna tjänare Abraham, Isak och Jakob. 3 Och give han eder alla ett sådant sinne att I frukten honom och gören hans vilja med frimodigt hjärta och villig själ. 4 Och må han öppna edra hjärtan för sin lag och sina stadgar och giva eder lycka. 5 Och må han höra edra böner och åter bliva eder nådig, och må han icke övergiva eder i den onda tiden. 6 Sådan är nu den bön som vi här bedja för eder.

7 Under Demetrius' regering, år 169, skrevo vi judar ett brev till eder i det övermåttan svåra betryck som drabbade oss under dessa år, alltsedan Jason med sina anhängare hade avfallit från det heliga landet och från riket, 8 då när man brände upp porten och utgöt oskyldigt blod. Men vi bådo till Herren, och vi blevo bönhörda. Och vi framburo slaktoffer och spisoffer och tände lamporna och lade fram skådebröden.

9 Och nu uppmana vi eder att fira den lövhyddohögtid som hålles i månaden Kisleu. 10 Skrivet år 188.»

»Folket i Jerusalem och Judeen och Stora rådet och Judas hälsa Aristobulus, konung Ptolemeus' lärare, av de smorda prästernas släkt, så ock övriga judar som äro i Egypten, och önska dem all välgång.

11 Då vi nu av Gud hava blivit räddade ur stora faror, tacka vi honom av allt hjärta; därvid äro vi dock alltid redo att ånyo upptaga striden mot konungen. 12 Gud själv jagade nämligen bort dem som hade begynt strid i den heliga staden. 13 När fursten hade kommit till Persien med sin här, som ansågs vara oemotståndlig, blevo de nedgjorda i Naneas helgedom, varvid Naneas präster begagnade en list. 14 Antiokus hade nämligen tillsammans med sina vänner begivit sig till denna plats, under förevändning av att vilja förmäla sig med gudinnan, i avsikt att så tillägna sig de rika skatterna såsom hemgift. 15 Då nu Naneas präster hade lagt fram dessa och Antiokus tillsammans med några få andra hade inträtt inom det inhägnade tempelområdet, stängde prästerna igen helgedomen, så snart han hade kommit ditin. 16 Därefter öppnade de lönnluckan i taket och kastade ned stenar och krossade så fursten och hans följe. Sedan höggo de dem i stycken och avhöggo deras huvuden och kastade ut dessa till dem som stodo därutanför. 17 Lovad vare vår Gud för allt detta, han som så gav de ogudaktiga till spillo!

18 Då vi nu ämna på tjugufemte dagen i månaden Kisleu fira helgedomens rening, hava vi ansett det tillbörligt att giva eder meddelande härom, för att också I skolen fira lövhyddohögtiden och åminnelsen av den eld som tändes, när Neemias frambar offer, han som en gång åter byggde upp helgedomen och altaret.

19 När våra fäder fördes till Persien, togo nämligen den tidens fromma präster i hemlighet eld från altaret och dolde den djupt nere i en brunn, en sådan som ständigt är tom på vatten; och där beredde de åt den ett säkert förvaringsrum, som ingen annan kände till. 20 Men efter många års förlopp, när det så behagade Gud, lät konungen i Persien Neemias vända tillbaka. Denne sände då ättlingarna av de präster som hade gömt elden, för att hämta den. 21 Men när dessa förklarade att de icke hade funnit någon eld, utan allenast en tjock vätska, befallde han dem att ösa upp därav och taga med sig. När sedan det som hörde till offret hade blivit upplagt på altaret, befallde Neemias prästerna att med vätskan begjuta både veden och det som låg därpå. 22 Då nu detta hade skett och solen, som förut hade varit skymd av moln, efter en stund lyste fram, flammade en hög låga upp, så att alla förundrade sig. 23 Och prästerna förrättade bön, medan offret förtärdes; ja, såväl prästerna som alla de övriga bådo. Jonatan ledde bönen, och de övriga, och med dem Neemias, stämde in. 24 Bönen hade följande lydelse: 'Herre, Herre Gud, alltings skapare, du fruktansvärde och starke och rättfärdige och barmhärtige, du som allena är konung och allena är god, 25 du som allena förlänar oss allt, du som allena är rättfärdig, allsmäktig och evig, du som frälsar Israel ur all nöd, du som har gjort våra fäder till dina utvalda och helgat dem, 26 tag emot detta offer för hela ditt folk Israel, och beskydda din arvedel, och helga den. 27 Samla åter tillhopa dem av oss, som äro kringspridda, befria dem som leva i träldom bland hedningarna, se till dem som äro föraktade och avskydda, och låt hedningarna förnimma att du är vår Gud. 28 Straffa dem som förtrycka och misshandla oss i övermod. 29 Plantera ditt folk på din heliga plats, enligt vad Moses har talat.' 30 Och prästerna sjöngo därtill lovsångerna.

31 Då nu det som hörde till offret hade blivit förbränt, befallde Neemias att man skulle gjuta jämväl återstoden av vätskan på stora stenar. 32 Och när så hade skett, flammade en låga upp, vilken dock förtärdes av det sken som utstrålade från altaret.

33 Men när händelsen hade blivit bekant och det hade blivit berättat för perserkonungen att en vätska hade blivit funnen på den plats där de präster som blevo bortförda hade dolt elden, och att Neemias och hans män därmed hade helgat det som hörde till offret, 34 då lät konungen, sedan han hade prövat saken, inhägna platsen och utmärka den såsom helig. 35 Och konungen tog mycket penningar och delade ut åt dem som han ville bevisa välvilja. 36 Och Neemias och hans män benämnde vätskan neftar (det betyder rening), men av de flesta kallas den neftai.»

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g ^h ⁱ ^j