Jdt 16 | Swe1917 | STEP | Judit sjöng: Stämmen upp till min Guds ära vid pukors ljud, sjungen till Herrens lov vid klang av cymbaler. Dikten honom en ny sång, upphöjen och åkallen hans namn.

‏ Judith 16

Judits lovsång. Offerfest i Jerusalem. Judits ålderdom och död.

1 Judit sjöng:

Stämmen upp till min Guds ära vid pukors ljud,

sjungen till Herrens lov vid klang av cymbaler.

Dikten honom en ny sång,

upphöjen och åkallen hans namn. 2 Ty Herren är en Gud som gör slut på strider.

Han räddade mig ur mina förföljares hand

till sitt läger mitt ibland folket. 3 Assur kom från bergen i norr,

han kom med sina härars tiotusenden.

Hans skaror dämde upp bäckarna,

och hans ryttare betäckte höjderna. 4 Han hotade att bränna mitt land

och förgöra mina unga män med svärd,

att slunga mina spenabarn mot marken,

att giva mina späda till byte

och röva mina jungfrur. 5 Men Herren, den Allsmäktige, gjorde dem till intet;

han lät dem komma på skam genom en kvinnas hand. 6 Det var ju icke för unga män som deras hjälte föll;

icke var det resars söner som slogo honom

eller högväxta jättar som buro hand på honom.

Nej, det var Judit, Meraris dotter, som gjorde det;

genom sin skönhet lamslog hon honom. 7 Ty hon lade av sina änkekläder

för att upprätta de betryckta i Israel,

hon smorde sitt ansikte med välluktande salva, 8 hon band samman sitt hår under en huvudprydnad

och tog på sig en dräkt av fint linne för att dåra honom. 9 Hennes sandaler fängslade hans öga,

och hennes skönhet tog hans sinne till fånga.

Så gick svärdet genom hans hals. 10 Perser ryste av fasa över hennes dristighet,

och meder slogos av skräck för hennes djärvhet. 11 Då jublade mina förtryckta,

och mina svaga hovo upp glädjerop;

men de andra blevo förfärade,

de skriade högt och vände sig om till flykt. 12 Unga mödrars söner stucko ned dem,

de sargade dem såsom förrymda trälar.

Så förgingos de för min Herres härskara. 13 Jag vill sjunga en ny sång till min Guds lov.

Herre, du är stor och härlig,

underbar i makt, oförliknelig. 14 Dig må hela din skapelse tjäna;

ty du sade, och det vart,

du sände ut din ande, och han danade;

ja, ingen kan sätta sig emot vad du bjuder. 15 Ty bergen skola vackla på sina grundvalar, så ock haven,

klipporna skola smälta såsom vax inför dig.

Men mot dem som frukta dig är du nådig. 16 Ty ringa är allt som frambäres till en välbehaglig lukt,

och allt fett till brännoffer åt dig gäller föga;

men den som fruktar Herren, han är alltid stor. 17 Ve över de hedningar som resa sig upp mot mitt folk!

Herren, den Allsmäktige, skall straffa dem på domens dag,

han skall låta deras kött förtäras av eld och maskar,

och de skola jämra sig i kval evinnerligen.

18 När de så kommo till Jerusalem, tillbådo de Gud; och sedan folket hade renat sig, framburo de sina brännoffer och frivilliga offer och övriga gåvor. 19 Men Judit lät såsom helgedomsskänker uppställa alla Holofernes’ tillhörigheter, vilka folket hade givit åt henne; också myggnätet, som hon hade tagit med sig ur hans sovgemak, gav hon åt Gud såsom helgedomsskänk. 20 Folket höll nu glädjefest i Jerusalem inför helgedomen i tre månader, och Judit stannade härunder kvar hos dem.

21 Sedan drogo de var och en hem till sitt, och Judit vände tillbaka till Betylua; och hon behöll alltjämt sin egendom under sin vård. Och hon åtnjöt stort anseende i hela landet under sin återstående levnad. 22 Och många åstundade att få henne till hustru, men ingen man fick komma vid henne, så länge hon levde, allt sedan den dag då hennes man Manasses dog och samlades till sitt folk. 23 Och hon levde till mycket framskriden ålder i det hus som hennes man hade ägt; hon blev ett hundra fem år gammal. Och sin kammartärna gav hon fri. Så dog hon i Betylua, och man begrov henne i den grotta där hennes man Manasses låg begraven. 24 Och Israels hus sörjde henne i sju dagar. Men före sin död skiftade hon sina ägodelar mellan alla sin man Manasses’ och sina egna närmaste fränder. 25 Och ingen ofredade vidare Israels barn, så länge Judit levde och lång tid efter hennes död.

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g