‏ Ezekiel 36

1Och du menniskobarn, prophetera Israels bergom, och säg: Hörer Herrans ord, I Israels berg. 2Detta säger Herren Herren: Derföre, att fienden säger om eder: Hej, de fasta bergen äro nu vår; 3Derföre prophetera, och säg: Detta säger Herren Herren: Efter man allestäds föröder och förlägger eder, och I ären dem igenblefna Hedningomen till lott, hvilke allestäds bespotta eder; 4Derföre hörer, I Israels berg, Herrans Herrans ord: Så säger Herren Herren både till berg och högar, till bäcker och dalar, till det förlagda öde, och dess öfvergifna städer, som dem igenlefda Hedningomen allt omkring till rof och spott vordne äro; 5Ja, så säger Herren Herren: Jag hafver i mitt brinnande nit talat emot de qvarblefna Hedningarna, och emot hela Edom, som mitt land intagit hafva med stor berömmelse och högmod, till att förhärja och förlägga det. 6Derföre prophetera om Israels land, och säg till berg och högar, till bäcker och dalar: Detta säger Herren Herren: Si, jag hafver talat i mitt nit och grymhet, efter I sådana försmädelse af Hedningomen lida måsten; 7Derföre säger Herren Herren alltså: Jag upphäfver mina hand, att edra grannar, Hedningarna allt omkring skola åter bära sina skam; 8Men I, Israels berg, skolen grönskas igen, och bära edra frukt mino folke Israel, och det skall ske snarliga. 9Ty si, jag vill vända mig till eder igen, och se till eder, på det I skolen brukade och sådde varda. 10Och jag vill göra, att I månge varden, ja, hela Israels hus och städerna skola åter besatte, och öden byggd varda; 11Ja, jag skall gifva eder folk och fä nog, att I skolen föröka eder, och växa till; och jag skall sätta eder derin igen, der tillförene bodden, och skall göra eder mer till godo, än någon tid tillförene, och I skolen förnimma, att jag är Herren. 12Jag skall låta komma folk till eder, hvilke mitt folk Israel vara skola; de skola besitta dig, och du skall vara deras arfvedel, och skall icke mer arfvingalös varda. 13Detta säger Herren Herren: Efter man detta säger om eder: Du hafver många menniskor uppätit, och hafver gjort ditt folk arfvingalöst; 14Derföre skall du nu intet mer uppäta menniskor, eller göra ditt folk arfvingalöst, säger Herren Herren. 15Och Hedningarna skola icke mer bespotta dig, eller försmäda dig ibland folk, och du skall intet mer förtappa ditt folk, säger Herren Herren. 16Och Herrans ord skedde ytterligare till mig: 17Du menniskobarn, då Israels hus i sitt land bodde, och orenade det med sitt väsende och gerningom, så att deras väsende var för mig, såsom ene qvinnos orenhet uti hennes krankhet; 18Då utgöt jag mina grymhet öfver dem, för det blods skull som de i landena utgjutit, och det genom sina afgudar orenat hade; 19Och jag förströdde dem ibland Hedningarna, och förjagade dem uti landen, och dömde dem efter deras väsende och gerningar; 20Och höllo sig lika som Hedningarna, dit de kommo, och ohelgade mitt helga Namn, så att man sade om dem: Är detta Herrans folk, som utu sitt land draga måste? 21Men jag förskonade, för mitt helga Namns skull, hvilket Israels hus ohelgade ibland Hedningarna, dit de kommo. 22Derföre skall du säga till Israels hus: Detta säger Herren Herren: Jag gör det icke för edra skull, I af Israels hus, utan för mitt helga Namns skull, det I ohelgat hafven ibland Hedningarna, till hvilka I komne ären. 23Ty jag vill helga och stort göra mitt Namn, det genom eder för Hedningomen ohelgadt är, det I ibland dem ohelgat hafven; och Hedningarna skola förnimma, att jag är Herren, säger Herren Herren, när jag bevisar mig för dem uppå eder, att jag är helig. 24Ty jag vill hemta eder ifrå Hedningarna, och församla eder utur all land, och låta eder komma uti edart land igen; 25Och vill gjuta rent vatten uppå eder, att I skolen rene varda ifrån all edor orenhet; och ifrån alla edra afgudar skall jag rensa eder. 26Och jag skall gifva eder ett nytt hjerta, och en ny Anda uti eder, och taga bort utur edart kött det stenhjertat, och gifva eder ett hjerta af kött. 27Jag skall gifva min Anda i eder, och göra ett sådana folk af eder, som i min bud vandra, och mina rätter hålla, och derefter göra. 28Och I skolen bo uti det land, som jag edra fäder gifvit hafver, och skolen vara mitt folk, och jag skall vara edar Gud. 29Jag skall göra eder lös ifrån all edor orenhet, och skall säga till sädena, att hon väl trifvas skall, och skall låta eder ingen hunger lida. 30Jag vill föröka fruktena på trän, och växten på markene, på det Hedningarna icke mer skola bespotta eder med hunger. 31Si, då skolen I tänka uppå edart onda väsende, och edra gerningar, de icke goda voro, och eder skall ångra edra synder och afguderi. 32Detta vill jag göra, icke för edra skull, säger Herren Herren, att I det veta skolen; utan I måsten då skola skämma eder och blygas, I af Israels hus, öfver edart väsende. 33Detta säger Herren Herren: På, den tiden, då jag eder rensandes varder ifrån alla edra synder, så vill jag åter besätta dessa städer, och de öde skola åter byggde varda. 34Och det förstörda landet skall igen plöjdt varda, derföre att det förhärjat var, att alle, de der framgå, skola det se; 35Och säga: Detta landet var färderfvadt, och nu är det lika som en lustgård, och dessa städerna voro förstörde, nederrefne och öde, och stå nu väl uppbyggde, och äro fulle med folk. 36Och de qvarblefne Hedningarna allt omkring eder skola förnimma, att jag är Herren, den der uppbygger hvad nederrifvet är, och planterar det förhärjadt är; jag, Herren, säger det, och gör det ock. 37Detta säger Herren Herren: Israels hus skall finna mig igen, att jag bevisar mig emot dem, och jag skall föröka dem, lika som en menniskohjord. 38Såsom en helig hjord, såsom en hjord i Jerusalem, på deras högtider, så skola de förhärjade städer varda fulle med menniskohjordar, och skola förnimma att jag är Herren.