‏ Luke 1

1Efter månge hafva tagit sig före att beskrifva de ting, som ibland oss aldravissast äro; 2Såsom de oss sagt hafva, som af begynnelsen det med sin ögon sågo, och sjelfve en del voro af det de sade; 3Syntes ock mig, sedan jag af begynnelsen all ting granneliga utfrågat hafver, ordenteligen skrifva dig till, min gode Theophile; 4Att du må förfara vissa sanningen om de stycker, der du om undervister äst. 5Uti Herodis, Judee Konungs, tid, var en Prest, utaf Abie skifte, benämnd Zacharias; och hans hustru, af Aarons döttrar, benämnd Elisabet. 6De voro både rättfärdige för Gud, vandrande i all Herrans bud och stadgar ostraffeliga. 7Och de hade inga barn; ty Elisabet var ofruktsam, och både voro de framlidne i sin ålder. 8Så begaf det sig, då han i sitt skifte skulle hålla sitt Prestaämbete för Gudi, 9Efter Presterskapets sed, och det föll på honom, att han skulle upptända rökelse, gick han in i Herrans tempel; 10Och allt folket var utantill, och bad, så länge rökelsen skedde. 11Så syntes honom Herrans Ängel, ståndandes på högra sidon vid rökaltaret. 12Och Zacharias vardt förskräckt, då han såg honom, och en räddhåge föll öfver honom. 13Så sade Ängelen till honom: Var icke förfärad, Zacharia; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, hvilkens namn du skall kalla Johannes. 14Och dig skall varda glädje och fröjd; och månge skola fröjdas af hans födelse; 15Ty han skall varda stor för Herranom; vin och starka drycker skall han icke dricka; och skall straxt i moderlifvet uppfylld varda med den Helga Anda; 16Och han skall omvända många af Israels barn till Herran, deras Gud. 17Och han skall gå för honom, med Elie anda och kraft, till att omvända fädernas hjerta till barnen, och de ohöriga till de rättfärdigas snällhet; och göra Herranom ett beredt folk. 18Då sade Zacharias till Ängelen: Hvaraf skall jag detta veta? Ty jag är gammal, och min hustru är framliden i åldren. 19Ängelen svarade, och sade till honom: Jag är Gabriel, som står i Guds åsyn, och är utsänd till att tala dig till, och båda dig denna goda tidenden. 20Och si, du skall varda mållös, och skall intet kunna tala, intill den dagen, då detta sker; derföre, att du icke trodde minom ordom, hvilke skola fullkomnad varda i sin tid. 21Och folket förbidde Zachariam, och förundrade sig, att han så länge dvaldes i templet. 22Men då han utgick, kunde han intet tala med dem; och så förmärkte de, att han hade sett någon syn i templet; och han tecknade dem, och blef mållös. 23Och det begaf sig, då hans ämbetsdagar ute voro, gick han hem i sitt hus. 24Och efter de dagar vardt hans hustru Elisabet hafvandes; och fördolde sig i fem månader, och sade: 25Så hafver nu Herren gjort med mig, i de dagar, då han såg till mig, på det han skulle borttaga min försmädelse ibland menniskorna. 26Uti sjette månaden vardt Gabriel Ängel utsänd af Gudi, uti en stad i Galileen, benämnd Nazareth; 27Till en jungfru, som förlofvad var enom man, hvilkens namn var Joseph, af Davids hus; och jungfrunes namn Maria. 28Och Ängelen kom in till henne, och sade: Hel, full med nåd! Herren är med dig; välsignad du ibland qvinnor. 29Då hon såg honom, vardt hon förfärad af hans tal, och tänkte uppå, hurudana helsning detta var. 30Då sade Ängelen till henne: Frukta dig icke, Maria; ty du hafver funnit nåd för Gudi. 31Si, du skall afla i ditt lif, och föda en son, hvilkens Namn du skall kalla JESUS. 32Han skall varda stor, och kallas dens Högstas Son; och Herren Gud skall gifva honom hans faders Davids säte; 33Och han skall vara en Konung öfver Jacobs hus i evig tid; och på hans rike skall ingen ände vara. 34Då sade Maria till Ängelen: Huru skall detta tillgå? Ty jag vet af ingen man. 35Ängelen svarade, och sade till henne: Den Helge Ande skall komma öfver dig, och dens Högstas kraft skall öfverskygga dig; derföre ock det Helga, som af dig födt varder, skall kallas Guds Son. 36Och si, Elisabet, din fränka, hafver ock aflat en son i sin ålderdom; och detta är sjette månaden åt henne, som hetes vara ofruktsam; 37Ty för Gud är ingen ting omöjelig. 38Då sade Maria: Si, Herrans tjenarinna; varde mig efter ditt tal. Och Ängelen skiljdes ifrå henne. 39Uti de dagar stod Maria upp, och gick i bergsbygdena med hast, uti Jude stad; 40Och kom uti Zacharie hus, och helsade Elisabet. 41Och det begaf sig, då Elisabet hörde Marie helsning, sprang barnet uti hennes lif. Och Elisabet vardt uppfylld med den Helga Anda; 42Och hon ropade med höga röst, och sade: Välsignad du ibland qvinnor, och välsignad dins lifs frukt. 43Och hvadan kommer mig detta, att mins Herras moder kommer till mig? 44Si, då rösten af dine helsning kom i min öron, sprang barnet af glädje i mitt lif. 45Och salig äst du, som trodde; ty all ting varda fullbordad, som dig sagd äro af Herranom. 46Och Maria sade: Min själ prisar storliga Herran; 47Och min ande fröjdar sig i Gudi, minom Frälsare; 48Ty han hafver sett till sine tjenarinnos ringhet: Si, härefter varda all slägte mig saliga kallande. 49Ty den Mägtige hafver gjort mägtig ting med mig, och hans Namn är heligt; 50Och hans barmhertighet varar ifrå slägte till slägte, öfver dem som frukta honom. 51Han hafver bedrifvit magt med sinom arm, och förskingrat dem, som högfärdige äro uti deras hjertas sinne. 52De mägtige hafver han satt af sätet, och uppsatt de ringa. 53De hungriga hafver han med god ting uppfyllt, och de rika hafver han låtit tomma blifva. 54Han hafver upptagit sin tjenare Israel, tänkande på sina barmhertighet; 55Såsom han sagt hafver till våra fäder, Abraham och hans säd, till evig tid. 56Och Maria blef när henne vid tre månader; och gick så hem i sitt hus igen. 57Så vardt då Elisabet tiden fullbordad att hon skulle föda, och hon födde en son. 58Och hennes grannar och fränder fingo höra, att Herren hade gjort stor barmhertighet med henne, och fröjdade sig med henne. 59Och det begaf sig, på åttonde dagen kommo de till att omskära barnet; och kallade honom, efter hans fader, Zacharias. 60Då svarade hans moder, och sade: Ingalunda; men han skall heta Johannes. 61Då sade de till henne: Uti dine slägt är ingen, som hafver det namnet. 62Så tecknade de hans fader, hvad han ville kalla honom. 63Och han äskade ena taflo, der han uti skref, sägandes: Johannes är hans namn; och alle förundrade sig derpå. 64Och straxt öppnades hans mun, och hans tunga; och han talade, lofvandes Gud. 65Och stor fruktan kom öfver alla deras grannar; och ryktet om allt detta gick ut öfver alla Judiska bergsbygdena. 66Och alle de, som det hörde, sattet i sitt hjerta, sägande: Hvad månn varda utaf detta barnet? Ty Herrans hand var med honom. 67Och hans fader Zacharias vardt uppfylld med den Helga Anda, propheterade, och sade: 68Lofvad vare Herren, Israels Gud; ty han hafver besökt och förlossat sitt folk; 69Och hafver upprättat oss salighetenes horn, uti sins tjenares Davids hus; 70Såsom han i förtiden talat hafver, genom sina helga Propheters mun; 71Att han skulle frälsa oss ifrå våra ovänner, och utur allas deras hand, som hata oss; 72Och bevisa barmhertighet med våra fäder, och minnas på sitt helga Testamente; 73Och på den ed, som han svorit hafver vårom fader Abraham, att gifva oss; 74Att vi, frälste utur våra ovänners hand, måtte honom tjena utan fruktan; 75I helighet och rättfärdighet, för honom, i alla våra lifsdagar. 76Och du barn skall kallas dens Högstas Prophet; du skall gå för Herranom, till att bereda hans vägar; 77Och gifva hans folke salighetenes kunskap, till deras synders förlåtelse; 78Genom vår Guds innerliga barmhertighet, genom hvilken uppgången af höjdene hafver oss besökt; 79Till att uppenbaras dem, som sitta i mörkret och dödsens skugga, och styra våra fötter på fridsens väg. 80Och barnet växte upp, och stärktes i Andanom; och vistades i öknene, till den dagen han skulle framkomma för Israels folk.